Axel Bäck, Passion, Bianchi, Rossignol, Bergspris
Vi ska tala om passion idag. Jag kollade på cykellopp igår, på taskiga vägar i Belgien. Sagan vinner. Vilket smart cyklist. Nog en av de smartaste jag sett. Om jag får leva om mitt liv vill jag bli cykelproffs. Köra Vueltan, Touren, plocka hem den prickiga bergatröjan. Det skulle vara större än ett Nobelpris för mig. Jag försökte ju bli bra cyklist som ung, men jag var för klen. Nåt fel var det i alla fall, men att vinna bergatröjan är klass. Jag älskar idrott, cykel, skidor, fotboll, för att idrott är den gren i livet där det krävs talang, träning, träning, träning. Det är bara så. Man vinner för man är bäst.
En annan passion jag har är helikopterflygare. Min pappa var kompis med den legendariske Spökis, han som räddade folk i fjällen. I går såg jag på Dödlig fångst, det här grymma programmet om fiskare i Barents hav som fiskar krabbor under de jävligaste förhållande. En kille på en båt blir sjuk och helikoptern kallas in, står o hovrar över båten i värsta stormen, fatta vilken skicklig pilot, o upp hissar de den svårt skadade mannen till räddning. Ståpäls, ståpäls. Jag vill rädda liv.
Nu är jag sextiofem, har inga ambitioner längre, men man kan ju känna passion. Ta cyklingen, som i Spanien. Överallt kommer klungor med män och kvinnor i snygga dräkter, snygga cyklar som cyklar FÖRSIKTIGT, vänligt, enormt anpassat genom städerna. Till skillnad i Sthlm där idioterna är legio. Vad fan är det för fel på cyklisterna här? Glid genom stan, snacka med polarn, ge oss ett leende.
Sedan körde jag upp i bergen, mötte fyra cyklister från SKY..shit pommesfritt. Uppför bergen, ståpäls. Inte en enda svensk cyklist hade hängt med i hundra meter. Snacka om stål i påkarna.
Var sak har sin tid. Nu vann Axel igen. Han är bäst. Punkt slut. För övrigt tog jag ut Bianchin idag, körde tre mil, träffade på två gubbar som var minst femton år yngre än mig. Den ena snubben körde i backarna, den andre på rakorna. Jag fattade ingenting, men kul var det.
