Den sista porten

Igår satt jag o kolla på Polarn Axel då han körde WC-slalom. Han låg 11 då det var sex åkare kvar. Jag satte en mille på att han skulle bli tia. Den ene åkaren efter den andre kom ner, före honom. Han låg fortfarande elva då en åkare återstod, Matt, den bäste åkaren för dagen. Matt drog iväg, det såg förkylt ut, mina pengar skulle vara förlorade, men så, i sista porten, fem meter från mål, kör Matt omkull. Jag vann, Polarn kom tia.

Hur ska man tolka något liknande? Synsk?

Det är måndag och jag tänkte plötsligt vad gjorde jag samma dag för trettio år sedan, 10 mars 1984? Kanske hade jag precis åkt nattåg från Långsele och Skogsnäs. Legat i en kupé, luktat get och längtat hem till min lya Rosenlundsgatan? Jag bodde i en etta på fjärde våningen, bad i källaren och med en jättesäng jag byggt själv. Kanske var det så, eller så var jag på väg ut till Giffis för en grötfrukost? Där satt ledaren för Hells Angels, sopåkarna, några biffiga polare som hade gym och så jag. Oftast var jag den ende intellektuelle i sällskapet. De andra sov, jag var morgonpigg.

Hells Angelsbossen drog först, sedan sopåkarna och till slut gymägaren och hans thailändska fru. Jag blev kvar med tidningarna, gröten, ost och leverpastejmackorna. Det var ofta grå morgnar. Till sommaren cyklade jag vidare ner till Långholmen, badade naken några timmar innan jag återvände till Hornsgatans märkliga eftermiddagsljus.  
Det var en tid fylld av tankar och oro. Som alltid, tankar och oro, men det var också en tid då dammet och ljuset på Hornsgatan hade en slags magi. Jag vet att magin finns kvar, jag skulle vilja återvända dit och se den igen. Det kommer, men precis som förr, så måste vi ta oss igenom de grå dagarna först.