Dagens runda
Dagens runda började bra. Den nya tiden fick mig att tro att det var lunchtid då jag gled iväg på Bianchin. Kände mig trött, men å andra sidan,när gör man inte det? Efter en timme stannade jag och pissa i skogen, en gubbe i rött gled förbi bakom mig på en racer. Han verkade ha lagom slow pace för att jag skulle försöka jaga ikapp honom efter pisset. Det var en seg jävel, han drog tungt och jag kör ju alltid lätt, värdelös på platten, borde skaffa mig lite muskler på benen så jag kan dra lite växlar, typ Contador som verkar dra tyngre växlar än någonsin i år.
I alla fall blev den en backe och då pinnade jag ikapp gubben som visade sig vara en krallig brud. Jag la mig på rullen ett tag och efter en minut eller två gled jag upp och presenterade mig.
- Hej, sa jag, stark du är, du drar tunga växlar uppför.
- Ja, jag är stark, sa hon.
- Fint väder idag, försatte jag. Man känner i kroppen att man inte kört på cykeln sedan oktober förra året.
- Inte jag inte, sa hon. Jag har hållit igång.
Okej, okej, jag gled ner bakom henne och tog rullen igen. Hon hade bra klipp, drog tungt på rakan. Man får passa sig som en gubbe sa. Jag har en polare vars farsa träna som en galning, var strax över de femtio, rejsade, drog i backen i två spurter, blev jävligt modulerad efter det och fick riktigt seriösa problem med kroppen. Man måste passa sig alltså.
Jag låg där på rullen och spana in livet, hennes växlar och gled med. Ny backe, hon drog lika tungt som förra gången och jag snurrade på och åkte förbi henne. När vi kom till toppen tänkte jag att hon glider väl förbi nu och kör sin tanksstil på rakan, men vad fan. Hon var helt försvunnen. Hade hon svängt av, troligtvis.
Själv hade jag behövt hennes rulle för att komma hem. Sista fem kilometrarna blev en skammens åkning. Fick klappa i lilla klingan fram för att få lite speed på benen.
När jag kom hem hade soldyrkarna landat på gatorna. Där satt de med sina bulldoggar och läppja på mjölkkaffe och klämde i sig feta bullar. Jag ställde ner Bianchin i källaren, en dusch och sedan gick jag ut och satte mig med bulldoggarna och läppjade på mjölkkaffe,
I alla fall blev den en backe och då pinnade jag ikapp gubben som visade sig vara en krallig brud. Jag la mig på rullen ett tag och efter en minut eller två gled jag upp och presenterade mig.
- Hej, sa jag, stark du är, du drar tunga växlar uppför.
- Ja, jag är stark, sa hon.
- Fint väder idag, försatte jag. Man känner i kroppen att man inte kört på cykeln sedan oktober förra året.
- Inte jag inte, sa hon. Jag har hållit igång.
Okej, okej, jag gled ner bakom henne och tog rullen igen. Hon hade bra klipp, drog tungt på rakan. Man får passa sig som en gubbe sa. Jag har en polare vars farsa träna som en galning, var strax över de femtio, rejsade, drog i backen i två spurter, blev jävligt modulerad efter det och fick riktigt seriösa problem med kroppen. Man måste passa sig alltså.
Jag låg där på rullen och spana in livet, hennes växlar och gled med. Ny backe, hon drog lika tungt som förra gången och jag snurrade på och åkte förbi henne. När vi kom till toppen tänkte jag att hon glider väl förbi nu och kör sin tanksstil på rakan, men vad fan. Hon var helt försvunnen. Hade hon svängt av, troligtvis.
Själv hade jag behövt hennes rulle för att komma hem. Sista fem kilometrarna blev en skammens åkning. Fick klappa i lilla klingan fram för att få lite speed på benen.
När jag kom hem hade soldyrkarna landat på gatorna. Där satt de med sina bulldoggar och läppja på mjölkkaffe och klämde i sig feta bullar. Jag ställde ner Bianchin i källaren, en dusch och sedan gick jag ut och satte mig med bulldoggarna och läppjade på mjölkkaffe,