onsdag 21 november 2012

Bresson säger en skön sak om sitt plåtande." Jag var i Asien i tre år, under den tiden såg jag inget av det jag fotograferade. Jag hade fullt upp med att leva livet".

Han skickade filmerna till Europa för framkallning, såg inte vad han gjort. Jag tycker det är en ganska skön attityd. Han poängterar också hur det österländska satt sig i honom, mer än det västerländska. Buddismen, Zen. Han gillade också Bakunin, Bresson var ju uttalad anarkist.

Ja, det är märkligt hur så många väsentliga faktorer kommer fram i en kort läsning av en fotografs liv. Bresson gillade också avfyrningsögonblicket. Då en massa saker sattes ihop. bilden, geometrin, politiken, känslan, ljuset, medvetandet,,,

Idag då man snackar om en fotograf blir det mycket om kameraväskan... jag själv var ganska torsk på Zen och buddism på sjuttiotalet. Det påminner om kristendom, men saknar skuldmomentet. Jag kände mig mer hemma  där än i den väldigt stränga kristendomen. Idag är jag väl inte religiös alls, har ingen klar bild, men det jag vet är att jag tror inte på kapitalismen som är vår stora religion, den tillsammans med konsumism.

En annan sak jag inte förstår. Man behöver inte tycka om saker och ting, men man måste ju kunna se. Det finns folk som förordar marknadshyror i innerstaden, tex. Det är bra, säger dom, för då flyttar folk. Vilka är det som flyttar, jo, de som inte klarar den nya hyran som marknadsläget ger. Det jag undrar då är deras människosyn? Ser de inte att det blir en slags tvångsförflyttning?

Jag går tillbaka till -70talet, Bresson, förmågan att falla, gå ner i den djupa, tyska skåran. Hur viktigt det är? Ibland då jag skrållar över Facebook tänker jag: är det här sant. Är vi så här ytliga? Hur ska vi lära oss något?
Jag säger också nu, denna dag, att Facebooks dagar är räknade.Det har blivit superkommers och det är helt värdelöst.

Det finns ju siffror idag på att pojkar snart har slutat läsa böcker. Är det bra? Vad läser de?