Anders är en fantastisk fotograf, jag älskar verkligen honom. Han är en fin människa också, verkligen underbar. Att en sådan vänlig själ kan göra så mörka böcker är ofattbart. Precis som jag, tror jag att hans grundläge i livet är förtvivlan. I alla fall utstrålar alla hans senaste bilder, de som gjorts de senaste tio åren, förtvivlan. Förr var det mer uppluckrat med hopp och en slags livsglädje. Hans bildvärld idag är som en teckning av Parisaren Wolf, som levde på Strömholms tid och dog ung, eller Pusstecknerskan Lena Svedberg, som också dog ung i knarkrelaterad olycka. Det är ett fruktansvärt mörker, en slags hadesvandring i en mörk källare där könen sticker fram, där man kanske kan få sticka in den om man har tur, vilket man sällan får. Det är en värld som är samma som Cafe Lehmitz där Anders började sin resa in i mörkret. Skillnaden nu är att det inte är prostituerade utan vanliga, mer eller mindre vanliga människor han skildrar. Sig själv visar han upp som man som tappat masken, ett ansikte som gråter, som blöder innifrån. Å andra sidan kan jag ibland börja skratta högt då jag kollar i City Diary, det är ju en sinnessjuk happening av freaks, inte för att människorna är freaks, men för att så många, så mycket, beskrivs med sådan frenesi på ett speciellt sätt, gör att jag ibland kan känna att hela boken är ju fan kokko.
Det är en förtvivlad resa, den är inte för förtvivlad, men den är skakig, sårad, sargad. Hans livsepos går liksom inte att förhandla bort, som med all bra konst måste man acceptera, ta in, tacka för det hela. Man behöver inte använde det hela, man behöver inte ens tro på vad man ser, för det ligger i en rågång mellan kärleken, förtvivlan och fallet ner i mörkaste cellen.
Kommentarer
Skicka en kommentar