Från min generation.

Blev så jävla less på vädret att jag inte stod ut med inaktiviteten, tog ut cykeln, skita ner den rejält på en tur i de södra förorterna. Det är fint där ute, en annan känsla, vänligare, satt och funderade över hur det skulle vara att bo närmare skogen? Kändes inte alls fel, sedan cyklade jag hem igen, överfölls av en slags sorg och depression. Vet inte vad det är? Läste på Affes blogg, folk som kommenterar, som låter som värsta fascisterna. Jag orkar fan inte med dom snart. Vad är det de tror på ? Är dom helt jävla blinda? Ta söder, man ser inte ett fyllo snart. Det är ju hemskt. som om stadsdelen blivit kliniskt rensad på vissa sorters människor och ersatts av en slags klonade hipsters. Hemskt, är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Vissa tycker det betalas för mycket skatt? Ja, det kan jag hålla med om, men det värsta är ju att de som tjänar mest betalar minst. Frågan är om vi inte ska ändra skatten, ta en del på inkomster och oerhört högt på höga inkomster, men framför allt beskatta konsumtion, utnyttjande. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till, men jag tycker kläder tex ska bli otroligt mycket dyrare, beskattas stenhårt.

Varje gång jag tänker på livet och lycka, så brukar jag tänka på min barndom. Hut lite vi hade, hur lite vi fick? Brorsan och jag kunde få dela på en bandspelare. Det var en stor julklapp, den var dyr och då fick vi bara en julklapp. Idag finns det folk som kan semestra för 40 000 kr gången, flera gånger om år. Något är skumt, helt enkelt.

Jag har nog fått det där på hjärnan, enkelheten, att vi inte ska ha så mycket. Den andra grejen jag verkligen inte kan få ihop är följande: Det är skitsvårt för kidsen att få jobb, samtidigt ska vi jobba längre. Jag fattar inte det? Är det inte så att det moderna samhället gör sig av med arbetskraft hela tiden? Kanske finns det inte jobb åt alla?

Jag sitter och funderar på vilken var årets lyckligaste stund? Kanske någon gång i vintras då snöll föll tjock i Åre och allt var tyst? Eller på Naxos, då Wenke satt bakom mig på Scarabeon och vägen vindlade sig ner mot Melanes ljusspel? Det konstigaste dock är att jag nästan aldrig är lycklig i stan. Jag kan vara nöjd, men aldrig lycklig.