Från min generation.

Hamnar på fiket. Det är en gråare dag än man trodde var möjligt. Min son har ärvt min kropp o min kräksjuka. Jesus, man pallar inte höra eländet, känner sig sjuk igen. Stackarn. På fiket, som vanligt. En polare ska flytta till Texas och jag förstår hans lycka. Det känns spännande, fritt, som något helt nytt. Jag säger att jag hoppas de höjer bensinpriset tre gånger där borta, men det tycker han inte är roligt.

Jag tänkte säga något elakt, men jag försöker ju vara en snäll människa, och en snäll människa  är oftast en som är tyst, håller med, ler lite vackert. Jag känner ganska många sådana och jag måste säga att jag med tiden föraktar dom. Jag avskyr folk som inte har några åsikter, som bara gnäller, aldrig har en ide, varken om sitt eget eller andras liv. Vad lever dom för? Köpa kläder?

Suck, nu blev jag vrång igen. Nu ska det bli vapenvila på Västbanken igen. Ja, de slogs i fem dagar och alldeles för många dog och alldeles för många fick sina liv härjade och alldeles för många fick hata, skaffa sig mer hat och vad fan var det för vits med den skiten?

Bresson sa att han hatade att resa. Samma här. Resa är skit, komma fram en annan sak. Jag får alltid ta en djupdykning då jag ska resa, tycker det är så slitigt. Att åka en vecka till NY lockar mig aldrig, hellre ett halvt år, men inte en vecka, fruktansvärt. Eller en helg till London, fy fan vad vidrigt.

Det är dimmigt ute, regnar också, november är på väg mot sitt slut. Det kommer kyla om en vecka. Då blir det slut på det här mögelvädret. Då är jag klar med en annan grej.