Från min generation.

In the morning, så blev bloggboken klar. Jag är himla nöjd, snackade med Anders P, fingubben, som kommit hem från fotofestivalen i Paris. Det är fotomässa i Stockholm. Jag tror aldrig jag skulle kunna gå på något liknande. Vet inte vad som tar emot, kanske alla bilderna jag sett på alla som springer omkring med kameror och står o siktar med 300 mm tele? Helt enkelt inte min grej.

Jag sa just det till Anders igår, att hur fan ska man  gå vidare? Visst kan man fortsätta på samma sätt som förr, men det blir bara samma sak, samtidigt som att det känns hopplöst att börja plåta på något annat sätt. Konsten är nog att GÖRA något annat, typ cykla, åka skidor, skriva, läsa...

Jag försöker rita upp en tillvaro som är min ideala, den påminner om den jag har nu, men det ska vara varmare mycket längre tid på året. Jag ska också gå ut mycket mer, leva mer på gatan, fiken, titta på folk mycket mer, men det här förbannade klimatet vi har tar ju lusten från allt sådant. Fast, jag är på gång med den visionen faktiskt.

Fan, vad jag är nöjd med min bloggbok, den går in bland Fotograferna, Historien måste berättas, Dagar utan Mening och så då Betraktelser, som den kallas. Nu har jag skrivit 4 böcker om att leva, fotografera och skriva. Det måste vara unikt i detta land. Underbart. Jag borde få något stort stipendium nu.

Jonas Svedin, Umeås bångstyrige krogägare, tyckte jag skrev negativt om allt. Det är svårt det där. Jag är ju faktiskt förbannad på det mesta även om livet också går på bra, det rullar osv, men i grund och botten tycker jag så mycket är rena sörjan. Och min förbannelse är nog förtvivlan över att allt blivit så förbannat konstigt sedan början av sjuttiotalet. Inte i mina värsta drömmar trodde jag samhället skulle bli så här hårt och individualistiskt, men vi började kanske redan då med att vrida utvecklingen ditåt? Jag trodde på något helt annat, massor av folk på halvtid, att vi skulle bo billigt, lägga vår tid på att umgås, ha fest, kul, göra bra grejer ihop. Istället stängdes dörrarna, alla köpte tvapparater, nya bilar, den globala insikten försvann, det blev svindyrt att bo osv osv,,

Snacka om att jag känner mig förtvivlad över den utvecklingen. Jag levde och trodde på något helt annat. Idag har jag gett upp allt, jag tror alltså inte på några lösningar, förutom att det måste krascha först och det kommer att kosta mycket, mycket. Som vanligt kommer jag att överleva, eftersom jag aldrig haft och kommer att ha något, men alla som byggt sitt liv på lån får det svårt.

Eller har jag fel nu igen? I alla fall, då kanske det blir som jag trodde, att vi går ut på gatorna, tänker på varandra, gör kul grejer ihop...