fredag 9 november 2012


Days go by, ,,Nina Simone på radion. Så vackert hon sjunger. Det har varit en del fototävlingar och med sorg i hjärtat måste jag säga att jag förstår det inte. Så vag, vek fotografi. Så långt ifrån och så mycket konstruktioner.

Jag satt med en framgångsrik ung fotograf då jag sa det. Han höll med mig, men sa också: man får passa sig så man inte framstår som en gammal stöt, en som inte hänger med.

Bra svar, men det förändrar inte faktum. Om det är den nya tidens fotografi, om det har konstruerade, som även det kan vara starkt, är det kommande, det förhärskande, ja då ska jag med glädje lägga ner min fotografiska karriär.

Det är ju ett enkelt faktum att unga människor idag inte alls deltar i livet som förr. Att sitta vid datorn en hel dag och plöja igenom Facebook blir aldrig att delta och det är ju just vad som sker. Så många unga  kan inte leva utan att uppdatera. Träffade en kompis som är lärare som sa att han börjar ge upp att undervisa: eleverna satt hela lektionerna och uppdaterade på sina mobiler.

Jag vet inte jag? Å andra sidan skriver jag just nu en blogg, en blogg om att ligga i en soffa, elda i kakelugn, känna dofterna från björkveden. Det kommer in en kall ström av luft från fönstret, jag ska strax ta en whiskey, det mörknar ute och jag lyssnar på Nina Simone.

Jag tror jag lever det liv jag vill leva? Jag har alltid velat berätta historier. Jag har alltid velat komma in i situationer där det finns material till historier. Jag stänger fönstret, katten kommer in, jag ska ta min whiskey. Det är som det ska, som det förhoppningsvis alltid ska vara.