torsdag 29 november 2012

Min ogifta fru är ledsen för att hon inte kom in på en skrivarkurs.Hon skriver så bra. Vad ska jag svara? Att man måste hålla på, hela tiden. Jag förstår hennes längtan. Jag förstår allas längtan. Hon kan skriva.Hon skriver mycket bra. Problemet är bara att få till det, få det gjort.

När jag började fotografera 1969 var jag helt självlärd, helt hopplös. Tror ingen trodde jag skulle kunna leva på att ta bilder. Inom mig brann dock en eld som inte gick att kväva. Min grej var att LEVA som fotograf, inte bara ta bilder. Grejen var att jag ville leva som fotograf. Och trots att jag har akademisk examen, utbildad ekonom osv, så la jag allt sådant åt sidan. Allt som handlade om fast jobb, om trygghet. Det enda som betydde något var att jag fick leva som fotograf.

Hur gick det då? Åt helvete hela tiden. Jag tror aldrig något har gått så dåligt som min sk karriär. Nio ggr av tio fick jag nobben, blev blåst, men jag envisades. Jag ville leva som fotograf. Till slut hade jag målat in mig i ett hörn av omöjlighet. Jag måste leva som fotograf för allt annat hade jag gett upp.

Nu är jag där, i omöjligheten. Vad ska jag säga till min älskade fru? Att om du måste skriva för att leva, så skriver du. Något annat svar har jag inte. Vill man ha konsten, skrivandet, fotograferandet som en del av sitt liv, så kan man ha det så. Det blir bra också. Det blir okej, det kan bli bra, men det blir bara som en mindre del av ens liv. Man måste leva för att skriva, plåta, man måste ta den chansen. Om man nu vill leva i mediet?

Idag ringde en journalist. De har börjat nysta i hur uselt Fotografiska behandlar fotografer som blir lovade att ställa ut där. Vi får se vart det tar vägen.