Från min generation.

Idag hade jag tänkt att det skulle bli en toppdag, men så faller jag ned i ett deprimerat gungfly. Oroar mig för allting, pengarna, kroppen, döden,  ni vet, det här som man tror man kan undfly, Hur fan kan man vara så korkad att man oroar sig för kroppen, döden. Det enda som är absolut säkert är ju att man ska dö och så håller man på och mäter ut när man hoppas det ska ske. I och för sig luddigt utmätt, men ändå. Inte före sjuttiofem inte före åttio, vem vet, kanske man blir påkörd av ett cykelbud om en kvart på Götgatan, slår i skallen o knallar direkt.

Ja, Herregud, bara att skriva om skiten fick mig på bättre humör. Bilderna på Bukowski gick för rediga stålar, 85000 kr för Strömholms Bleka damen osv,,,men jag måste ju också säga att det är mycket med det där som jag inte hajar. Pröjsa 350 000 kr för en bild på en dollarsedel,,,hm,,,

Det är grått, läser om en människa som lever på ingenting, bara går omkring och fikar och snackar, odlar lite blommor. Jag skulle kunna ha ett sådant liv också. Sälja bilen, cykla och gå överallt, aldrig åka
på landet, inga resor, bara gå i stan, cykla till havet, skriva, plåta och vegitera. Då skulle jag kunna leva under tio  lakan i månaden, men nu är det något konstigt som driver en innifrån  hela tiden. Något som säger åt mig att producera. Det konstiga är ju att jag skulle kunna producera lika mycket även om jag levde så snålt, så utan allting,,hm, hm, värt att ta sig en funderare på...