fredag 30 november 2012

Jag tror fotografi är den intima röstens medium. Fotografi har också den enorma fördelen framför allt annat, att just en bild är hämtad ur verkligheten. En dokumentär bild är hämtad ur verkligheten. Nu försöker man ofta förstöra den tanken, men i min värld är alltid de bästa bilderna hämtade ur verkligheten. Det har skett på riktigt. Just den tanken kräver ju en viss försiktighet, ett slags förhållande till motivet. Kort sagt, en slags respekt.

Det finns en del som säger att man ska bryta integriteten osv hos motivet. Jag vet inte jag, lyssna bara på vad jag skrev. Bryta integriteten? Man kanske ska närma sig med kärlek och respekt och bli överens om något? Det kan gå fort, på några sekunder. När jag gjorde Stockholm blues var det många som tyckte att min aggressivitet var bra. jag är inte överens där. Svärtan var bra, men aggressivitet har jag aldrig gillat i bild. Då kan man lika gärna ta det på allvar och börja med boxning, en alldeles perfekt sport för de som har myror i kroppen. Eller karate. Man kommer snabbt på att det som behövs är ett kontrollerat jag. Aggressivitet leder ingenstans.
Ja, vad vill jag ha sagt med det då? Fråga Er själva vad som leder längst???