Från min generation.

Vissa kvällar infinner sig den här harmonin. Då det blir lugnt överallt. Jag dricker the, tänker på Strömholm. Hans sista månader då han låg i en säng, var i ganska bedrövlig form. Jag tänker på mig själv, i min ålder fick han sin stroke, något som satte sig hårt i honom. Han hade precis haft utställningar på Camera obscura, fått tidningen Fotos pris på femtio tusen, träffat Ingalill. Livet lekte ganska bra då det small.

Innan dess hade han snurrat till sig lite, suttit och ältat sina bilder en hel del, tills Lars Hall, den dynamiska reklamaren och fotoälskaren, sa till Strömholm att det var dags att göra den första utställningen på Obscura.
Jag minns den utställningen, jag minns Christers sista månader. Jag ser på hans bilder. Vilken frid det finns i dom. Inget ansträngt eller vridet.

Nu säljer Lars Hall av familjens bilder på Bukowski, mycket Strömholm. Utgångsbud på runt 20 000 kr. Jag undrar vad han betalade Christer då han köpte dom, kanske två tusen? Inget ont i det. Han gjorde Christer en stor tjänst som ställde ut honom och de var dessutom vänner.

Nu sluts cirkeln. Strömholm är död, Hall säljer sina Strömholmare. Jag minns Christers sista månader, han tjänade aldrig några pengar. Bilderna är fortfarande fyllda av frid. De hänger på Bukowskis och det är något vackert med det.