Från min generation.

Man börjar ta sig ur kräksjukeläget. Det slog mig att jag kanske har spytt fem, sex ggr i mitt liv. Två ggr på sjukhus då jag vaknat upp efter operationer och man fått första målet mat. Då spyr man fan direkt. En gång då vi drack för mycket i en bastu, en gång då jag muckade från lumpen, och så kanske någon gång till  pga magsjuka....märkligt lite, eller hur?

Det är en tid i tystnad för mig, meditationens tid. Jag bara reflekterar, låter tiden gå, arbetar långsamt. Snälla människor skickar mig grejer på nätet, som om dom vill säga att vi har inte glömt dig. Själv har jag inte så mycket att komma med, väntar på att min kropp och mitt psyke ska vakna. Igår såg jag Göran Greider i Babel och han sa något som stämmer på mig. Jag har det ganska bra i min nära tillvaro men så fort jag höjer blicken och ser ut över landet, horisonten, ser jag bara kaos och elände och svår framtid.

Ja, ungefär så ser jag det också. Det ser faktiskt inte kul ut. Jag har ett år kvar till pension, som jag inte kan ta ut, 7-8000 kr före skatt. Vem kan leva på det? Blir till att ösa på tills man knallar. Läste också om Unni Drougge i DN, där hon såg sig som en krossad människa. En stark, svag, krossad människa. Jag gillar henne, hon kan skriva jäkligt bra böcker. Hon kände också ett ansvar för kvinnorna, att hon skulle
kämpa och vara arg för många kvinnor såg henne som ett föredöme. Det är både lockande och farligt. Man kan lätt hamna i en box, svår att ta sig ur. Den viktigaste grejen var ändå detta med att kvinnor och män alltid kommenterar kvinnor för hur snygga dom är,,alltid,,,måste bli ett slut med det,,kvinnor måste kommenteras efter egenskaper, inte utseende, jävligt viktigt faktiskt, annars kommer vi ingenstans,,,

Claes Gabrielson, mycket bra,,,,