greece,my love.... by micke berg | Make Your Own Book
Det var lite snack på en blogg om det fanns någon bra svensk gatufotograf? Ja, jag är en, det finns några till. Grejen är att ingen är renodlad gatufotograf. För mig är en gatufotograf en som har gatan som scen, och startar där.
Frågan är VAD vill man berätta? Många berättar historier, som inte riktigt bottnar. Troligtvis beror det på en sak: man är inte riktigt ärlig, framför allt inte riktigt ärlig mot sig själv.
Mina bilder är dagboksbilder, som jag sedan lägger ihop till en berättelse om min tid, mitt tillstånd och några andras tillstånd. Jag har inga stora ambitioner längre, men jag berättar historier om folk som ingen annan berättar. Det räcker för mig.
Att skriva bloggen är ett bra sätt att berätta. Man kan läsa hela bloggen, då berättar det en hel del om mig och min tid och mina kamrater. Det andra sättet är som Fotografiskas, som berättar om att de i den senaste utställningen hade den längsta röda mattan någonsin på stället. Dom är ju fan patetiska.
Vad vill man berätta för historia? Såg Ola Rockbergs vinterbilder, från Åre Han är Årebo, han skildrar sitt arbetsliv, precis som Nils Bergkvist har skildrat sitt arbetsliv, eller Alf Johansson sitt melankoliska nattvandrande. Det som skiljer dessa herrars bilder från det mesta är att bilderna handlar om dom OCH något annat. De har ett ben i berättandet och ett ben i det personliga. För mig är det vägen att vandra. Inte den röda mattans väg.
Ta Larry Clark, Danny Lyon, Koudelka, Strömholm, Tuija, Nycander, alla sysslar det med något som är grymt personligt och i samklang med tiden, eller rättare sagt, de är inte i samklang med tiden. De är på andra sidan tiden, den nya tidens pendang. Därför blir det bra.
Såg att Thomas Tidholms son, Po Tidholm gjort en bra bok om Norrland. Han plåtar som sin farsa, fast i färg. Äpplet faller aldrig långt ifrån trädet. Jag har plåtat Thomas och druckit öl med Po, ja, faktum är att jag druckit öl med båda.
Som sagt: Vad vill du berätta?
Om det, workshop i stockholm, den 26-28 april.
Frågan är VAD vill man berätta? Många berättar historier, som inte riktigt bottnar. Troligtvis beror det på en sak: man är inte riktigt ärlig, framför allt inte riktigt ärlig mot sig själv.
Mina bilder är dagboksbilder, som jag sedan lägger ihop till en berättelse om min tid, mitt tillstånd och några andras tillstånd. Jag har inga stora ambitioner längre, men jag berättar historier om folk som ingen annan berättar. Det räcker för mig.
Att skriva bloggen är ett bra sätt att berätta. Man kan läsa hela bloggen, då berättar det en hel del om mig och min tid och mina kamrater. Det andra sättet är som Fotografiskas, som berättar om att de i den senaste utställningen hade den längsta röda mattan någonsin på stället. Dom är ju fan patetiska.
Vad vill man berätta för historia? Såg Ola Rockbergs vinterbilder, från Åre Han är Årebo, han skildrar sitt arbetsliv, precis som Nils Bergkvist har skildrat sitt arbetsliv, eller Alf Johansson sitt melankoliska nattvandrande. Det som skiljer dessa herrars bilder från det mesta är att bilderna handlar om dom OCH något annat. De har ett ben i berättandet och ett ben i det personliga. För mig är det vägen att vandra. Inte den röda mattans väg.
Ta Larry Clark, Danny Lyon, Koudelka, Strömholm, Tuija, Nycander, alla sysslar det med något som är grymt personligt och i samklang med tiden, eller rättare sagt, de är inte i samklang med tiden. De är på andra sidan tiden, den nya tidens pendang. Därför blir det bra.
Såg att Thomas Tidholms son, Po Tidholm gjort en bra bok om Norrland. Han plåtar som sin farsa, fast i färg. Äpplet faller aldrig långt ifrån trädet. Jag har plåtat Thomas och druckit öl med Po, ja, faktum är att jag druckit öl med båda.
Som sagt: Vad vill du berätta?
Om det, workshop i stockholm, den 26-28 april.
Kommentarer
Skicka en kommentar