måndag 19 november 2012


Vad är viktigast i livet? Det som kommer närmast.
Framtiden? Fråga dig själv.

Att vara modern. ung, dynamisk och aggressiv är strunt. Leve ålderdomen.

Så kan man också börja en blogg. Mina krafter återvänder, befinner mig i det jävliga träsket mellan halvsjuk och frisk.Det blir mycket tid till att tänka, städa, meditera. Det är bra.

Funderar på den moderna fotografin, alla dess utskott, men jag tänker mest på vinnaren av Scanpixs pris. Det är bra bilder, det är genomarrade bilder, det är bilder som är en väldigt bra tidsmarkör. Just att de är arrade bilder, utställningsbilder. Det märks allt mer att det inte går att sälja reportage utan att man måste göra bilderna som galleribilder. På något vis drar det ner bilderna i ett märkligt träsk av otydlighet.

Min grundtanke med fotografi är att berättandet, det dokumentära, är fotografiets starkaste och viktigaste känsla. Det jag kallar Minnets poesi. När man ser på bilderna så vet man att människorna och miljöerna finns,  fanns, och är beskrivna genom en människas temperament. Det finns en möjlighet att själv stoppa in sig i bilden. Den nya, arrade fotografin lever på reklamens bildspråk. Det är i princip reklambilder med ett annat budskap. Det knäcker fotots ursprungside någonstans.

Ta Doisneu, denna fantastiske fotograf, som schabblade bort sitt livsverk genom att arra en massa bilder. Många av hans mest älskade bilder är arrade och eftersom man nu vet det, så faller hela hans trovärdighet. Det är en sådan smal linje mellan trovärdighet och katastrof.

Det är som då en reklamfotograf reser till en svältkatastrof för att hjälpa till, göra reklambilder. Det fungerar inte för man vet ju att reklamfotografen ägnar hela tiden sitt liv åt att göra något annat skit som
förstör världen. Nästan alla reklamfotografer sysslar med meningslös skit om du frågar mig.

Tuija Lindström sa något elakt en gång i tiden om pressfotografer vilket ledde till att hon blev bespottad,ja, till och med i verkligheten blev hon spottad på,  av den väldigt reaktionära kåren. Jag säger inte alla pressfotografer är reaktionära, men väldigt många. Helt enkelt för många.

Jag tycker svensk fotografi är tillbaka på en slags stenåldersnivå. Gå in och kolla på en Bressonvideo, lyssna på hur konstnärer, gallerister, fotografer snackar foto i Paris(Frankrike), världen. Gå sedan till en svensk fotosajt där trettio svenska nördar utan känsloliv kan diskutera en ny kamera och dess pixeluppsättning.

Journalisterna, de som skriver om foto är ju rent imbecilla. De som ska marknadsföra grejerna kan ju knappt läsa, saknar fotografisk bildning. Det är fan hemskt. Nu, var det sagt. I morgon något annat.