Jag såg på två dokumentärer, den ene handlade om Crewdson en amerikansk fotograf som plåtar som Hopper målade. Det finns flera exempel, Stephan Shore, killen som vann Scanpixs pris, mfl, det är en stil som kommer.I princip handlar det om att göra film till stillbild. Man sätter upp en scen, ljussätter, tar bilden och arbetar sedan ganska hårt med efterarbetet.

Det skapas en dynamisk, suggestiv bild,  men i mina ögon ganska trist bild. Jag har svårt för det här arrangerade. Jag brukar tänka på Dousnieus bild av det kyssande paret. En fullständigt otrolig bild, tills jag fick veta att dem var arrangerad och då föll den direkt ner i soptunnan. I mina ögon är det skitenkelt att ta arrade bilder. Det är ju bara att göra dom, ta om, göra om. tills det sitter. Jämför det med en dokumentär bild, tagen på en tusendels sekund, så omedelbar.

Just den grejen, det dokumentära anslaget. anser jag vara fotografins allra största styrka. Vi vet alla att vissa bilder kan vara lite arrade,men det finns en gräns, en osynlig gräns, sedan faller bilden ner i till en nivå som beställningsverk, arrangerad bild.

Det är därför jag aldrig kan tycka om reklambilder .Avedon, name it, alla går bort Jag gillar inte deras uppsåt med bilden. Jag gillar inte det arrangerade. Det kan bli bra bilder, väldigt bra bilder, men arrade, reklambilder, intresserar aldrig mig.

Avedon, Annie Leibovitz,mfl, de enda bilder i deras produktion jag gillar, är de privata. där visar de att de har ett hjärta. Det är fint.

Som sagt, det arrade kommer i vår tid. Det beror på två saker. De arrade bilderna passar på gallerier och de handlar ofta om att sälja något. Det finns ingen större plats för dokumentära bilder i en värld där bland de viktigaste är räntan på lånet.I en sådan värld vill man helst ha konst som passar in till möblerna och de vitmålade väggarna. Dokumentära bilder kommer fortsatt alltid att berätta mest om vår tid. De arrade bilderna berättar i sig inget om vår tid eftersom de oftast är tömda på innehåll, men just mängden
av alla dessa tomma bilder i tidningar och på gallerier kommer med tiden att framstå som en symbol för vår tid: den tomma tiden.

Å andra sidan, vad kan då vara viktigare och intressantare än att försöka fylla denna tomma tid med något levande och ljuvligt? Så ser jag på saken, vikten av att ständigt vara förbannad och försöka göra något levande av nuläget.

Kommentarer

  1. Jag håller inte alls med. Eller rättare sagt, jag håller med om en del saker, men inte om att det arrade skulle vara mindre värt eller mindre svårt etc.

    Doisneaus bild åker naturligtvis i soptunnan för att han ljög, inte för att bilden i sig är arrangerad. Crewdson, t ex, ljuger ju inte, utan han är tvärtom mycket öppen och visar på hur han gör sina verk. Och då är det ju just det det handlar om, verk. Jag tänker att dokumentär- eller essäfotografi kan vara konst (vad nu det är) även det, men då berättar man snarare något i en serie istället för att här, likt en målning, presentera det direkt och för sig.

    Man får aldrig ljuga, då blir det skit av alltsammans. Men jag lutar mer och mer åt att man får arra bilder. Bara man är öppen med det. Och dessutom: har man något att säga, kanske det är lättare på det viset.

    Ha det fint!

    Johan

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg