måndag 26 november 2012

Det här är Lego. En hund jag sett i många år. Han är ganska speciell. Min blogg, vad är det för en blogg egentligen? Låt oss säga så här: Om man ska skriva blogg ska man vara ärlig. Den enda litteratur och den enda fotografin som berör mig är den ärliga, den som visar på gott och ont. Den som inte väjer för sorgerna och lyckostunderna.

Alla människor har olika lägen. alla artister som hållit på länge har höga vinster och djupa dalar. Jag är inne i en slags dal, sedan 2011, efter jag fått det fina Lennart af Petersenpriset. Det är ju det finaste fotopris man kan få i det här landet efter Hasselblads stora pris. Jag har ju också fått Gullerspriset och otaliga andra stipendier,  men nu är jag i en svacka och varför? Jo, för att min fotografi inte passar med samhällsklimatet och att jag inte anstränger mig tillräckligt.

En fotograf som Anders Petersen har stor framgång just nu, men allt bygger på internationella framgångar och till stor del på Greger Ulf Nilsson. Både Anders och JH Engström samarbetar med Nilsson som i sin tur har bra kontakt med Steidl och det franska galleriet VU. Det är en triangel som fungerar. I Sverige är det ju ingen som gör ett skit för fotograferna. Om med skit menar jag att de får betalt, får en uppgift att göra, en utställningslokal och en slags kreativt samarbete. Kreativt samarbete i Sverige är samma sak som att fotografen får betala allt och göra allt.

Som sagt, jag har ledsnat på det och så går det som det går: Åt helvete.

Men, jag är inte dum. Jag avvaktar, jag väntar på att någon en dag, om säg tio år, kommer och säger: jag vill göra en utställning med dina bilder, du få bra betalt och jag vill att det ska vara ett bra samarbete,,, som sagt, jag väntar.

Bloggen, ja, det är en dagbok. Det är en dagbok om väntan, längtan och galenskaper.