måndag 7 april 2014

Jag ser henne ofta...



Jag ser henne vid tiotiden på kvällen. Hon städar på en av kvarterets krogar. Hon är i min ålder, några år yngre, men oändligt mer sliten. Hennes ryckiga gångstil berättar allt om hennes hårda, tidigare liv.
Hon bor i mina kvarter, kvarter som är lika mycket hennes som mina. Hon har levt här länge, minst fyrtiofem år, ungefär som jag då. Hon är sliten, men jag ser på hur hon städar, att på något vis har hon skött ett hem. Hon städar med den där självklara styrkan, effektiviteten.

När man ser henne på gatan, på vardagarna, så kan man bli lurad, bara se det gamla pundarlivet. Hon har många fler sidor. Jag har ofta tänkt på att hon ser så sliten ut då jag mött henne i en korsning. En dag träffar hon en gammal polare, hennes ansikte lyser upp, hon blir rent vacker. En annan människa än den man ser i normala fall.

Man ska aldrig döma. Vi bor båda i ett rikemansgetto där rikedom är osann för de flesta lever på lån. Det är som att jumpa på isflak. En dag kommer våren, det blir skakigt, sedan kommer sommaren, det smälter undan, det försvinner kring fötterna,,,,det är så med rikedom som är till låns. Den försvinner med tiden. Jag har aldrig sett någon annan utveckling. När det smälter försvinner isflaken, fråga isbjörnarna. De vet, vi vet också, men det viktigaste av allt är att se styrkan hos den som städar, se styrkan och se att det finns ett annat liv. Kanske ska man se leendet i parken, eller på gångstråket. Kanske ska man se det andra livet, det som är dolt, innan det är för sent, innan isflaken smält undan.