tisdag 8 april 2014

Mina bilar 2.

Någon gång i början av sjuttiotalet träffade jag Quina. Hon bodde i Barcelona och då bodde jag också i Barca. Sedan flyttade hon till Cordoba i södra Spanien, varifrån hon kom och där hennes pappa producerade olivolja.
Jag åkte hem till Lund, som då var mitt hem. En takvåning för 49 kr i månaden och en spirande fotogrupp, Grupp Fem. Efter några veckor blev längtan efter den spanska damen för stark så jag övertalade polarn att hänga med och köra ned till Andalusien, en repa på 350 mil.

Jag hade inhandlat en Opel Kadett för en femhundring, med utslitna däck och lite annat utslitet också. Vi kom bara över till Tyskland, så la startmotorn av. Varje stopp innebar att kuta igång kärran. Lite jobbigt i längden. Inte blev det bättre av ett stenskott strax före Hamburg som krossade framrutan. Jag limmade ihop skiten med silvertejp, en liten lucka för sikten och så var vi på väg igen.

På natten körde polarn, taskig sikt, taskigt lyse, så han tog sikte på en lastbils baklysen och följde med. Det var en lastbil som tillhörde dem som jobbade på motorvägen, körde asfalt. Jag låg i baksätet och drömde då det plötsligt smäller till. Polarn har kört av vägen, kört in i en stor asfaltshög och bilen är full med svart koldamm, typ en gruva i Ruhrområdet.

Nåja, inte mycket att deppa över. Vi är ju på väg mot Andalusiens sköna sol och den spanska damens sköna kropp. Vi kör på, två och ett halvt dygn senare siktar vi Cordoba, halv tolv på natten siktar jag hennes hus, kliver ur bilen, borstar upp mig och gör mig fin. Jag ringer på. Morsan öppnar och jag frågar om den spanska damen vid namn Quina är hemma.
Morsan ser sorgset på mig. " Nej, hon har åkt till London," säger hon och stänger dörren.

Lite trött blev man allt, men vad fan, man är väl äventyrare i sina bästa år. " Vi drar till Portugal", säger jag. "Det är inte långt dit". Ett dygn senare ser vi Portugal, tar den lilla båten över floden och hamnar i ett annat land. Dags att tanka, Polarn, stolpskottet, kliver ur och lyckas få gubben som tankar vår kärra att köra i en hel tank diesel, trots att gubben protesterar. Jag kör iväg och ser ett svart jättemoln bakom bilen som går allt sämre. En snabb U-sväng, tillbaka till macken, suga ur dieseln och i med ny soppa.

Sedan blir vi ovänner. Jag stannar i Portimao, polarn säger i vredesmod att han ska ska åka till Lissabon. Jag stannar en vecka i Portimao och kör sedan mot norden. En km utanför Portimao ser jag någon som står och liftar. Det är polarn. Okej, det är möjligt att han varit i Lissabon, men det ser inte ut så. Han får hoppa in och nu är vi vänner igen.

Det blir spettet genom Europa. I Tyskland möter vi en snutporsche på motorvägen. De ser vår minimala framruta och pekar på oss. Vi kastar oss av motorvägen, lyckas lura bort dom, men då vi kommer av båten i Danmark är det kört. Vi får polistransport hela vägen ner till färjan mot Sverige. När vi kommer till Malmö vet jag var skroten ligger. Vi kör dit, vi får fem hundra kronor som vi äter och dricker upp och sedan tar vi tåget till Lund.