I mellanrummen

Bondegatan. Just den här biten av gatan är lite som förr på Söder. Lite skabbigt, fastän man vid en noggrannare blick kan se att det ligger barer och veggplace som inte fanns förr. Det huserade en reklamfotograf, hade en kvinnlig bekant, men annars var det väldigt tomt och mörkt på den här gatan.

"Frickens" film igår var fin. Jag känner allt mer att man måste ta livet med en klackspark. Seriöst, inte vara idiot, men ta det med humor. Henry Miller är min eviga favorit. Hans attityd och hans humör/humor, var underbar.

Sergio Larrain har plötsligt världens flyt. Hans bilder blir omskrivna överallt, folk blir inspirerade och hans böcker stiger i pris direkt. Köpte själv Bressons nya igår, den kommer också att dra iväg mot tusenlappen ganska snabbt. Det jag ville komma till är ändå att det är märkligt att det vi går igång inom fotografin är runt femtio år gammalt. Kertesz, Larrain, Strömholm, Frank osv,,av de jag sett de senaste tjugofem åren inom svensk fotografi så är det fortfarande Strömholm, Sune Jonsson, Tuija, Smoliansky, någon till som kommer att hålla i evigheter och bara bli bättre och bättre. Av de moderna svenska fotograferna finns det ju bara två namn som har kontinuiteten och mängden, envisheten, det egna språket, för att bli eviga: JH Engström och skåningen som jag alltid tappar namnet på då jag ska skriva om honom(Lowlands). Epstraktorernas skildrare, mr Bogren.

Jag tror inte folk riktigt fattar HUR mycket som krävs för att bli kvar i folks medvetande, att bilderna ska stanna. För det första måste man ha talang, poesi, medvetenhet, en stor, stark produktion som pågår och pågår och pågår. Man måste också ha lite tur, men mest av allt är det envist, kontinuerligt arbete.

Larrain har tagit fantastiska, bilder, mycket poesi, men han var också kompis med Neruda, vilket hjälpte till att göra honom stor i världen, i den intellektuella världen. Det ska inte underskattas.

Annars, jag satt och snackade med en erfaren fotograf och utställare häromdagen. Han sa att dagens fotografiska analys handlar mest om att skriva om att NU blir det en utställning. Dvs, noll analys av vad man ser.

Jag har några frågeställningar som borde belysas. Den ena är tex likheterna mellan Mr Robert Frank och JH Engström. De olika boendena, stor stad, landsbygd, collagen, filmerna, det mentala tillståndet. Jag skulle också vilja se en analys av hur Anders Petersen har förändrat sitt fotograferande från mentalsjukhuset, den nya tekniken, hans sätt att närma sig saker. Jag skulle också vilja se en analys av hans förhållande till det sexuella i sina bilder, för det är den starkaste drivkraften i hans bilder. Att han närmar sig en osynlig orgasm överallt, men klipper precis på vägen fram. Jag skulle också vilja se en fri kraft, en modig människa som skriver om fotografi, på ett analytiskt varmt sätt, kärleksfullt, men kraftfull, kunnigt, framåtskridande, för är det något som svensk fotografi saknar så är det en människa som kan skriva, har kunskapen och modet att
skriva om fotografi, kärlek, politik. Gabrielsson är det lysande undantaget som kontinuerligt på sitt sätt medverkar till att den intellektuella skärpan behålles.

Lev väl, mina vänner och glöm inte det viktigaste: Livet ska levas med en leende på läpparna.