Min fina fru

Min fina fru är krasslig, ligger i sängen o fryser. Jag lägger om henne ett täcke, säger åt henne att vila. Tio minuter senare är hon uppe o diskar och ska göra en god kaka. Det är typiskt kvinnor. Varför måste alltid kvinnor driva igenom sin ordning, sin städning, diskning och så vidare. Varför kopplar inte kvinnor av mera, lägger sig på sängen o softar? Det, om något. verkar de flesta kvinnor behöva.

Själv är jag också krasslig, pollen. Det är en jobbig plåga. Jag har varit ute och cyklat fyra mil i lugnt tempo, ja, i och för sig fick jag syn på en gubbe en mil framför som jag cyklade ikapp, men då jag kom ikapp honom såg jag att han hade baklykta och nästan stänkskärm. Nåja, trevlig var han i alla fall och trött blev jag. Jag har i alla fall lärt mig att min pollen behandlas bäst genom att träna försiktigt, på förmiddagen, sedan kommer pollenskiten ikapp en på eftermiddagen och den tiden får bli som den blir.

Min fru förbjöd mig att köra hårt på cykeln idag. Tänk på din pollen, sa hon. I natt då jag var uppe och pissade naken ute på gården var det minus fem. Jag stod i frosten med nakna fötter och kolla på den klara himmelen. Det ville hon förbjuda också, för att jag drar in löv i sängen.

Jag tycker mitt liv börjar bli mycket förbjudet nu. Mina polare som cyklar osv, är bara typer som kör världscupen i slalom, börjar dagen med sju mil cykel, sedan lunch, därefter ett pass på gymmet med 140 kgs benböj och sedan ett eftermiddagspass med intervaller i Hammarbybacken, typ sju ggr upp och ned. Dessutom är de alla minst fyrtio år yngre än mig och alltid i toppform.
Jag vet inte hur jag ska lösa det hela. Jag borde ha cyklat då jag var i Spanien i våras men det sket sig Däremot polarn Johan Tell fick ihop hundra mil, suck, man ligger i lä, helt enkelt.

Läste Larrains och Bressons brevväxling. Inget nytt under solen, däremot  är det märkligt att Bresson, Frank och Larrain lämnade fotografin. Frank för att göra lite av varje, Bresson rita och Larrain yoga och meditera. Fotografi är ett ganska grunt medium, svårt att göra något riktigt spännande av, behöver vara dokumentärt i botten, men också ha en text som stöd. Idag då man satsar allt mer på singelbilder tycker jag texten, vad hände, hur var känslorna osv, blir allt viktigare. Instagram och sånt är ju helt värdelöst, en slags pladder utan verkan.

Nåja, nu luktar det från köket. Min fina fru har satt en kaka i ugnen. Inte helt fel, diskat har hon också gjort fastän jag sagt att jag ska göra det. Ja, jag har skrivit den här bloggen. Inte fel det heller.