tisdag 8 april 2014

Mina bilar 3


Det är en jobbig jävla tid. Det regnar hela tiden och jag sover i baksätet på min grå Volvo 244. Jag har kört ner till Baskien och till Andalusien och till Madrid och jag har korsat landet. Det är bedrövligt läge. Jag är ensam, stinker ensamhet och det finns inga brudar i det här moralstinkande katolska landet.

Det är 1975 och Franco har dött och landet står i lågor och jag vill bara ha en kram, en kropp, någon som talar till mig, med mig, på nätterna. Jag sover i baksätet på Volvon, det regnar, det är immigt och folk börjar komma ut ur Francos fängelser.Jag kör till Usurbil, träffar en polare som ligger med två tjejer samtidigt och jag får sova på det hårda kalla golvet ensam.

Farsan har dött och morsan är på repet. Det är hårda bud. På nätterna slåss snuten med demonstranterna i gränderna. Jag står bakom ett träd i tio minuter medans snutarna skjuter prick på mig. Ett smalt jävla träd mellan dom och mig. Jag springer för livet, jag ser hur de välter bilar som barrikader. De välter min gråa Volvo som barrikad. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag är liksom färdig, innifrån och ut. Jag säger till några Basker att det är min bil, Volvon. Vi välter tillbaka den. På natten kör jag bort den, ur stan,sover i baksätet. Vänstra framskärmen har gått sönder, hänger lös. Silvertejp löser allt.

Jag måste åka hem, till en säng, till en famn. Kör genom Europa i hiskelig fart, kommer på färjan som sista bil, kommer till Sverige där tullaren ser på mig.
- Har du kört långt, säger han.
- Tillräckligt för att vilja komma hem, svarar jag.
- Jag ser det på bilen, svarar han och pekar på skärmen.
- Jag vet, säger jag. Liten olycka, men det hänger ihop.
- Det är bra bilar det här, säger tullarn. Kör hem nu och sov.

Det är vinter. Jag har sommardäck, stannar för att pissa i skogen efter någon timme. Efter det startar inte bilen. Jag får panik, börjar rycka loss bilplåtarna, skita i skrotet, men efter ett tag provar jag att starta igen. Det går. Jag kör nonstop till Stockholm, ser Hornsgatan, det är tidig morgon. Om en kvart är jag hemma, vad nu hemma är. Jag har ju inte ens en egen lägenhet just nu. Jag ringer polarn från en telefonautomat. Han är hemma. Jag kliver in genom hans dörr, det luktar rostat bröd. 

En månad senare körde jag ner till Baskien igen.