måndag 21 april 2014





Livets oändliga spegel. Jag tror inte på att hasta fram någonting. Har man döden som deadline, vilket vi alla har, så hjälper det inte att hasta. Det gäller att se deadlinen som livslust, som livsförhöjare. Många människor med svåra dödliga prognoser har sagt att det förhöjt deras livskänsla.

Jag tror inte på att hasta även om den insikten och den livshållningen fungerar dåligt med att prestera, men å andra sidan, allt som presteras under hast kommer att ha en kärna av hast. Dvs, det blir nog aldrig lugnt nog för att tas till nåder, komma in i människors hjärtan.

Jag ser tillbaka på vår resa till Spanien, ser att det fanns något där. Det ser jag nu, en månad senare. Den känsla som alltid följer mig då jag är ute o reser, arbetar, gör saker, är att jag gör ju inte ett skit. Jag arbetar inte hårt nog och så skärper jag mig och så blir det inget. Om jag bara följer floden, är vaken som en abborre, eller snarare fjällröding, kommer ögonblicken att landa i mig. Det andra är att söka på rätt ställe, översätta det man kände som man inte kunde förklara på plats.

Jag var på landet, glömde min dagbok, min skrivbok.Jag kände mig nästan sjuk, så starkt är mitt behov att varje dag, i varje stund, varje lugn stund skriva ner mina reflektioner. Det går inte på datorn, det måste göras med en viskande penna mot ett vitt papper.

Det går alltså inte att hasta. Deadlinen ska ses som en livsförhöjare. Ett vitt papper och en penna kan betyda skillnaden mellan en blank dag och en dag med frid.