Mina bilar
Min familj hade ingen bil, men mina morbrödrar. Amerikanare, som jag satt i framsätet och torrkörde i timmar. Vid femton hade jag en hemlig Saab. Jag växte upp i en miljö där idrottten var allt och bilkörningen. Mina morbröder frågar mig alltid två frågor. Hur mår du och vad har du för bil nu då?
Innan jag var 18 levde jag farligt. Min polare, som var ett år äldre, men också under 18, hade en farsa som var handelsresande. Farsan hade en snygg Merca som vi på nätterna smög ut ur garaget vid tvåtiden och sedan körde rally med. Vi satte ett personligt rekord ner till Hudik på snitt 170 km en natt. En annan natt klippte vi nästan kossorna på Indalsvägen. Minns fortfarande hur det lukta koskit om bilen. Farsan blev misstänksam, började kolla Mercan allt mer, men vi skaffade en borr och skruvade tillbaka trippmätaren. Vi var till och med i tidningen då vi kom tvåa i en backtävling, TROTS att ingen av oss hade körkort. Det var en bild på framsidan av Sundsvalls tidning där vi seglar över ett krön med Mercan, man ser mitt nylle bakom rutan och jag trodde det stekta fläsket var kört, men vi klarade oss den gången också.
Vi skaffade oss en annan bil, en folka som vi trimmade och körde på nätterna. Vi försökte plocka in en porschemotor men det sket sig rejält. En kväll var vi ute och tränade, en bil körde ut framför oss och polarn styrde in i en trädgård, vi fastnade rakt in i ett äppelträd, snuten kom och polarn fick inte ta körkort på ett år. Jag klarade mig trots att jag blödde i skallen och mådde illa, vacklade hem och höll käften om alltihopa.
Polarn blev mycket riktigt riktig racerförare. Jag skaffade mig egna bilar. Då jag var 18 körde jag upp privat, körde bilen till uppkörningen(olagligt() och körde därifrån med körkort. Sedan blev det olika bilar, motorcyklar och bilar igen.
I morgon mer om bilar.
