Galleri RALF presenterar "Fragments of my life" av Ewa-Mari Johansson

Ewa-Mari Johansson är en kvinna som hör hemma i framsätet på en sportbil, iklädd vit läderhuva, snyggt rattandes mellan små byar i Italien, kanske Provance, Skåne och i värsta fall Södermanland. Hon har den här märkliga blandningen av ursvenskt och kontinentalt. Jag tänker på Isadora Duncan när jag träffar Ewa-Marie. Tidlös. Hon snackar skånska och har bott och arbetat en massa år i Milano. Nu verkar hon pendla mellan de olika orterna och igår var hon på Ralfs på Marie Leveau, iklädd fräsiga flätor ala Henke Larsson.

Hon öppnade utställningen med en bild på en snygg kuk. Jag frågade hennes man Janne, gamängen, mannen som alltid är med på noterna och sällan tappar facet, om det var hans kuk. För första  gången började han vackla med blicken.
- Nej, nej, det är en staty, svarade han snabbt.
- Tror jag inte, svarade jag och så gick vi och fick gratis vin av pojkarna i Ralf.

Det är en utställning, som är fragmentariserad, som titeln säger. Går lite i moll, det finns en svag känsla av otydlighet, vad är sant eller falskt. Vissa bilder är tydliga, andra pendlar mellan liv och död, sant eller falskt. Det är bra, skapar osäkerhet. Alla bilderna är oramade, spikade i hörnen med nubb. Det är sympatiskt, enkelt, utan åthävor, samtidigt ska man ha klart för sig att bilder kräver ram och helst passepartout för att få den absoluta digniteten. Samtidigt ska man också ha klart för sig att det kostar att rama in en utställning som denna, runt 40 bilder drar uppåt 35000 kr i ramning. Det går inte att begära sådana offer av fotografer.

Det är en fin utställning, varm känsla. Jag får träffa några av modellerna. Janne hänger med mig, det verkar som han tror att jag inte tror på hans version av statyn. Vi har det trevligt, det kommer mycket folk och Ewa-Mari kommer att sova gott och nöjd och Janne likaså. Galleriet Ralf är att återigen gratulera för sitt bidrag till kampen mot försoffning.

Jag lägger märke till att vissa kvinnor, strax under femtio, färgar sina vackra hår i svart och vitt. Man använder sitt gråa hår till att förstärka sina redan fantastiska skönheter. Jag tycker om det, det här att man inser vidden av sitt liv och i alla lägen uttrycker sig från sitt hjärtas önskan. Jag cyklar vidare, Mr Broman, som stod på Galleri Ralf alldeles nyss, står nu utanför Konstig och snackar i luren. Konstig är också en stark del av den svenska fotokulturen med sin bokförsäljning och sina fina vernissager.

På galleri Axel har Ester Sorri vernissage. Hon säger att det är hennes första och den är fin att se. Jag är inte säker på att jag haft henne som elev på något föredrag genom åren men jag minns henne sedan länge och fotoskolan. Hon har gjort en fin, liten samlad utställning, fyrkantiga format, lite monochromt, papiljotter, får en svag känsla av femtiotal. Fint, stillsamt.

Efter det åker jag hem och kollar på Zlatan, hur han rasar ihop med värsta sträckningen i bakbenet. Inte bra, alls.