Mina bilar, 4.
Min Volvo var på upphällningen, men inte den nya, japanska sportbilen som han hade köpt och som stod och hetsade mig utanför huset.
Polarn skulle iväg till skiftet, men hans ungar, två stycken, skulle komma med tåget till Härnösand ungefär samma tid som han skulle gå på skiftet. De ville bli hämtade och jag erbjöd mig att köra dit. Kanske kunde jag få köra hans sportbil dit? Visst. Hygglig jag var som hämtade hans ungar. Vi var ju kamrater i kampen.
Jag tog den japanska sportbilen. Norrlandssommar med den låga solen som gör folk kåta, galna eller bara deprimerade. Jag testade kärran på rakorna ner mot Härnösand. Den gick som ett skållat troll. Jag var ensam på vägen förutom en Saab längre fram. Jag närmade mig den snabbt då den utan någon som helst anledning tvärnitar på rakan. Jag blåser rakt in i Saaben, som rullar runt, av vägen och bilarna är skrot.
Ambulans, polis och hela skiten. Jag frågar kvinnan varför i h..... hon tvärnita på en raka utan ett som helst möte? Jag fick solen i ögonen var hennes svar.
Polisen var hygglig, körde mig till tåget och tillbaka till villan i Kramfors. Det var ju halvmuntert att visa upp ratten, typ det enda som var kvar av hans japanska sportbil, när han kom hem efter skiftet på morgonen.
Han fick låna min Volvo då jag drog tillbaka med tåget till Stockholm. Han ville inte ha någon ersättning. Vi var ju ändå kamrater i kampen för ett bättre samhälle.
2013 får jag det fantastiska Sune Jonssonsstipendiet. På vernissagen kommer det fram en snubbe som träffade mig i Kramfors på sjuttiotalet. Jag var där på jobb, hade hyrbil och körde fort som fan. Det är vad han minns. Han åkte nämligen med mig. Jag hade ingen aning, men allt kommer tillbaka. Allt kommer tillbaka.
