måndag 28 april 2014

A place we all know,,,

Days go bye, säger man kanske? Jag tycker inte om att gå, föredrar att glida fram på en cykel. Kanske mest för att en cykel tar en snabbast bort från trassel och tråkigt snack. I alla fall snabbare än att lufsa fram i sina 43:or.

Jag är inte mycket för att skaffa nytt. Däremot kan jag känna för att göra något nytt för mig själv. Min period som fotograf är förbi, jag har gjort det bästa, men jag kan syssla med det här för skojs skull. Jag vet ju i alla fall vad jag gillar och inte gillar och ännu bättre är att jag kan avstå om jag vill.

Idag då jag var ute och cykla, passerade Skanstullsbron, mötte jag en brundbränd typ. Greklandspolarn, skidåkarpolarn. Han var ute och lufta sin hoj och skulle åka till Grekland i morgon. Vi bestämde oss för att landa på Nytan, ta en fika och uppdatera de senaste sorgligheterna och nyttigheterna i livet.

Koudelka ville aldrig snacka. Han sa alltid: Vi snackar då jag kommer förbi där du bor. Det kunde ta månader innan han passerade. En eremit är en eremit.

Jag trivs vansinnigt bra med Söder just nu. Trots att jag bor i ett slags rikemansgetto, men jag upptäcker allt mer av de gamla polarna och ingen av dom har deg. Idag då jag knata ut för att köpa en chokladkaka på kiosken så hör jag hur snubben bakom disken säger till en kund: Jag kommer med degen strax.

Snacka om att känna mig hemma. Tugget, det vackra tugget som försvunnit. På väggen hängde en vacker bild av Nacka där han står utanför porten på Katban och godisautomaten syns bredvid porten. Jag minns mest andra, tråkiga minnen av Nacka, inte må bra osv,,, När jag jobbade på Monumentet träffade jag en natt en av de vinddrivna. Han satt utanför, totalpackad, en riktigt jävla mellanviktare, en världsmästare, eller i alla fall nästan världsmästare i brottning som krökat ner sig. Han sög tag i mig då jag lyfte upp honom. Stark som en jävla björn men med ben som kokt spagetti. Hans händer var så mjuka och han lät mig se till så han kom i bädd.

Det var många sargade på¨mitt Monumentet, en del sportstjärnor, men alla var snälla, hade snälla händer.
Östgötagatan, 1972, vill jag minnas det var. Jag bodde på Södermannagatan och uppe i korset bodde Nacka. Mellan oss fanns Pelikan  och fransosen med krogen på Blekingegatan. Inte lilla Paris, på Renstiernas, där satt Slas, ja, nog satt han på Pelikan också, men nu ser jag mest hans tavlor hos glasmästarn på Katarina Bangata 27.