Från min generation.

 Vart går fotografin?

Varför skriver jag blogg? Varför skriver jag om fotografi?
Det enkla svaret kunde vara att ingen annan gör ju det. Ett annat svar är att jag skriver bara om fotografer som kan fotografera. Jag skriver bara om dem jag har respekt för. De som tillför livet något genom sin fotografi. De, som helt enkelt lever genom att göra bild.

Igår skrev jag om Jonas Berggren. Jag skrev att han gjort en fin utställning, tekniskt mycket hög klass, det var ett mycket fint evenemang, men att jag tyckte han vände sidan till. Att han dolde mer än han visade. Att jag saknade hans blick, att jag saknade blickarna i hans utställning.

Första frågan blir då: Kan man begära något mer av en utställare än det han eller hon visar?

Jag drog det också lite längre genom att dra in fotografen Strindberg, som går en annan väg. Han satsar på blicken, blickarna, kanske så mycket att det i vissa fall känns övertydligt, blir klicheartat.

Två bra fotografer som gjort sin grej. Varför skriver jag då om dom? Jo för jag anser att respekten för deras arbeten kräver ett seriöst samtal. Och för mig är ett seriöst samtal om fotografi  hur bilderna framställts, hur de visas och vad de innehåller och hur de förhåller sig till samtiden.

Jonas och Strindbergs bilder handlar om dom själva. Inget annat. Och där ser jag idag två tendenser. Den döljande och den manierade, utåtriktade bildfabriken.

Jag ska börja i en annan ände. Ta Strömholms porträtt från sextiotalet. Enkla saker, rakt på, förstärkta med lätt nedtoning kring bilden och beskurna i höjdled för att skapa tryck i bilden. De bilderna blev bland annat till på det sättet för filmen var inte så snabb, objektiven inte så ljusstarka osv, med tiden har objektiven, det digitala, gett fotograferna större möjligheter att utveckla bilden, bland annat genom mer avancerade kompositioner.

Ett porträtt idag kan vara med osannolik ögonskärpa, innehålla flera element i bilden, saker och ting som beror på den tekniska utvecklingen. Det betyder inte att det blivit bättre, bara mer komplicerade bilder.
Den sk enkelheten har fått stryka på foten om man säger så.

En annan utvecklingen inom fotografin är hastigheten. Om man ser på Anders Petersens bilder för tio år sedan så hade den en helt annan humanistisk touch än idag. Idag har han så bråttom, producerar så mycket, med ny teknik, mörkare, att känslan hamnar utanför bilden. Han ger oss bilder som är en slags tomma, fantastiska klicheer av bilder, utan känslomässig botten. Det är fantastiska bilder, som alltid, men deras humanistiska botten är borta.

Givetvis är det vad Anders vill ge oss. Det är ju den känslan han bär med sig, en slags desperation inför tiden, sig själv och framtiden. Han kan också arbeta så med ålderns rätt. Han känner att han inte längre har något att förlora på att visa sin förtvivlade bild av livet.
Andra tar efter hans känsla och arbetssätt och det är vad jag kallar den ena trenden. En förment närhet som inte är närhet utan mer ett uttryck för desperation över sitt eget jag. Strindberg är en fotograf som arbetar i den trenden. No hope, som jag kallar den.

Jonas B är i den andra trenden, den mer romantiska, mer lite frånvända.
Det är vackert så. Och detta, dessa förhållningssätt som på allvar handlar om fotografi, livet, tiden, är vad det fotografiska samtalet bör handla om.

Nå, varför ställer jag inte ut själv? Det borde ju vara självklart eftersom jag skriver så kaxigt. Helt rätt,men om jag behandlar mig själv med samma blick som jag lägger på andra, så måste jag erkänna att jag först nu kommit över sviterna med det digitala. Det har tagit mig många år att komma underfund med hur man hanterar det digitala för jag tycker det har varit helt uselt. Jag har tänkt lägga av många gånger för jag har inte kunnat finna någon glädje i denna usla teknik.

Nu har jag löst den gåtan. Då kommer nästa. Jag kan inte göra den typ av utställningar och bilder som förr, av personliga skäl, men också av relationsskäl. Jag måste finna en ny väg och det har jag inte riktigt gjort.

Den tredje grejen är behandlingen från Fotografiska, men även Moderna och Arbetets museum. Jag har har blivit behandlad som skit och då menar jag SKIT. Jag har helt tappat lusten att ställa ut. En bieffekt av Fotografiskas behandling var många av mina vänner och kollegors agerande. De sa inte ett pip, utan gömde sig i vassen och hoppades att Fotografiska skulle upptäcka dom istället. Det var en svårsmält upplevelse, att se vissa av sina vänner göra sig så små. På något vis tog det min sista lust inför det fotografiska kollektivet.

Nu, har jag skrivit om Jonas, för att han förtjänar det och för att fotografin förtjänar det. Jag är bara en röst bland andra och fotografin behöver många röster om den ska leva.