onsdag 20 februari 2013








Jag tänkte skriva en text om hemlöshet. Om att inte känna sig hemma. Då säger min ogifta fru att det är inte hemlöshet, utan rotlöshet jag pratar om. Jag håller inte alls med henne. Jag har starka rötter i hippierörelsen, i det alternativa, i den arbetarklass där jag växte upp. Jag har rötter, men jag har nästan aldrig haft något som jag ser som mitt hem. Jag hade en lya på Erstagatan, men renoveringar fick mig att flytta, tvingade mig att flytta.

Rotlöshet, hemlöshet. Sune Jonsson sysslade mycket med frågan om hemma, om att vara  och arbeta i den miljö som man visste något om. Ivar lo Johansson också. Jag började där,  i den miljö jag visste allt om, men flyttade mig sedan till den miljö där mina idéer om livet grodde. Spanien, det röda Lund, ockupationerna, Berlin, Sydafrika, Baskien, Eta...jag flyttade dit, drogs till tankesmedjorna, där aktivisterna deltog, gjorde grejer. Där hjärna och handlingen följdes åt.

På något vis kom jag allt mer till hemlöshetens land, till Strömholmland. Att man umgås med likasinnade, att det finns något som förenar i tanken om livet. Man blir en slags outcast, en som lever på marginalerna, är en slags pionjär, för man har inget annat val.

Jag anser att Sune Jonsson och Christer Strömholm är det två ben som den svenska fotografin vilar på. Det är två riktningar, två tankar som förenas, glider över varandra, har total respekt. Jag vandrade från den ena tanken om bild och liv, till den andra. Nu glider jag mellan stolarna, bilderna blir något annat och orden söker sin egen väg. Det är kanske så att bli äldre?