måndag 18 februari 2013











Vi somnade tillsammans i den trånga sängen. Jag vaknade någon timme senare av att det ringde på telefonen. Tittade på klockan, halv fem. Vad var det för idiot som ringde vid den här tiden på dygnet?
»Hallå, det är Charlie. Jag står nere på Götgatan. Jag har kört hem från Spanien. Kan jag komma upp och sova hos dig. Det går inte att sova i bilen i stan.
»Kom upp. Men Ingalill är här, så du får sova på mattan.«
Han kom upp, skäggig och sliten.
»Det var hårda bud på slutet. Franco är på repet. Brillorna sprack när jag blev jagad i en gränd av snuten.« Han rättade till sina trasiga glasögon.
»Dom fixar jag i veckan. Jag är dödstrött. Vi snackar i morgon«.
Han slängde sin Domkeväska i ett hörn, tog ett täcke och la sig på golvmattan bredvid min säng.
Ingalill vaknade upp. När hon såg att det var Charlie klev hon upp ur sängen och gav honom en kram.
»Ta den här, så blir det lite mjukare.« Hon gav honom ett täcke till att ligga på.
Jag kröp ner i sängen bakom Ingalill, fick stånd. Hon kände det, skruvade sig emot mig, särade på benen och lät mig komma in.

Jag vaknade tidigt, smög ut för att gå till caféet och köpa frukostbröd.
Det var en solig novembermorgon. En av de få. Jag njöt av livet.
Hur länge tänkte Charlie stanna den här gången? 

( Ur historien måste berättas).