Min ogifta fru sa att hon aldrig sett mig så bekymrad som nu. Kanske har hon rätt, för jag vet varken in eller ut. Och det saken handlar om är vilken väg livet ska ta? Hur ska jag arbeta? Hur ska jag leva? Vad ska jag arbeta med?
När man är i min ålder inträder ett vacum mellan att fortsätta på den gamla stigen eller hitta en ny. Jag vet att en del kommer att säga, men jag har milioner idéer och de ska jag göra då jag går i pension. Jag har hela livet gjort vad jag velat. I hela mitt liv har jag gjort vad velat göra och det kommer jag att fortsätta göra. Det enda som bekymrar mig är att det jag vill göra nu inte har någon bäring i det samhälle jag lever i. Det finns ingen som supportar det jag vill göra, om jag nu egentligen vet vad jag vill göra?
Ta bilden som Paul Hansen tog, en ruskigt bra bild. Hela debatten handlar plötsligt om han ändrat färgerna i den, photoshoppandet. Det ligger två döda barn i gubbarnas armar, räcker inte det för att börja tänka lite längre. I alla tider har vi fotografer gett våra bilder lite extra stänk. En annan aspekt att ta upp är: ska man tävla med sådana bilder? Skulle du vilja att dina döda barn exploaterades i World press foto.
Betyder dessa bilder, typ Hansens, något? Min åsikt är att de betyder inte ett skit. Jag tror inte fotografi betyder ett skit längre. Det är bara underhållning och försäljning numera. Om en bild ska betyda något tror jag att den måste ha ett djupt personligt budskap, ha en positiv vibb och helst följas av en stark text.
Ja, jag är bekymrad. Hela världen verkar vara bekymrad. Jag har en polare som alltid säger: Du tar för allvarligt på saker och ting. Konstigt nog är han alkis. Han rymmer på sitt sätt. Märkligt va?
Annars, Ed van der Elsken.
