lördag 2 februari 2013


Jag gick förbi Galleri Axel. Jag är på väg norrut men de tyckte jag skulle skriva något om Christer Fjellis Fjellmans bilder, Rehabskugga.Det är ett sextiotal bilder, vackra saker, plåtade med telefonen, i litet format. Det ser bra ut, det har en slags harmoni och det har sålt ut. Fjellis, sextio år nu, har sålt ut varenda bild. Bara det en prestation.

Fotografiskt tycker jag det snyggt, stillsamt, vackert. Det är något man kan ha på väggen, men det finns andra kvaliteter som jag tycker är viktigare.

Fjellis, som han kallas, är en speciell figur med sin frilla, ser ut som den elektrifierade boxningspromotorn som blåst alla boxare i världsklass de senaste trettio åren. Fjellis har också en absurd smak för ryggar på nakna eller halvnakna fruntimmer. Han lägger ofta upp dom få Facebook, han lägger ofta upp ta mig fan allt på Faccebook.

Det är okej, han har till och med köpt en bild av mig och vi har sagt vi ska snacka på Nytan då dammet kommer upp efter vinterstädningen. Det är ännu mer okej.

Det viktigaste är dock något annat. Att karl torskat på en stroke och envisas med att leva vidare, att slita och jävlas och kämpa, oftast med gott humör. Och visa att det går. Jag är äldre än honom men jag lever ju för att träna, idrotta...tror inte Fjellis tränat mer än att han möjligtvis lyft ett vinglas då och då genom åren? I alla fall, i hans entusiasm för livet, ligger den stora behållningen på Axel. Att karln sitter där i ett hörn, trots alla sina plågor och VISAR  att det går.

Sedan, Galleri Axel, som drivs av en ytterst trevlig kvinna vet jag inte vad jag ska säga om. Det har en positiv känsla , i mina ögon dock för låga ambitioner. Det är mer ett mötesplace, men som sakta men säkert kravlar sig upp mot högre, fotografiskt mer avancerade höjder. Det är därför jag går dit, för känslan av något nytt, värmen, hoppet om mer och mer och mer. Det påminner lite om Gauss som en gång i tiden fanns i Gamla stan, Ett fint galleri som med tiden kom att visa de bästa fotograferna i det här landet.

Jag gillar alltså Axel, men om vi nu ska snacka om Gallerier, som kommer RALF och Kontrast i topp. Det är två gallerier som drivas av kärlek till bilden, av proffs, otroligt kunniga människor, kvalitet i varenda tum. Dessutom är bemötandet alltid ytterst varmt och vänligt. Jag ger RALF och Kontrast fem av fem stjärnor.

Det sista är väldigt viktigt. Om man tex går ner till Fotografiska möts man direkt av en slags vresighet. Det kanske är personalens missnöje med ledningen??

Inte vet jag, inte blir man på bättre humör då de nobbar att sälja Sveriges bästa fotoböcker. De böcker som görs av Journal och Gösta Fleming. Bara den grejen borde göra att de fick slå igen. Lägger man sedan till behandlingen av vissa fotografer, ganska många vi det här laget, sparkandet av curatorer, klantskallen Min Jung mfl, så inser man varför det är så taskiga vibbar på Fotografins Ikea. Stället saknar kärlek till bilden, till fotografin.

Om Ralf och Kontrast får fem plus av fem, får Axel tre och Fotografiska en överkorsad toalettstol.

Nog om det. Nu vet ni var ni skall ställa kosan framöver.