tisdag 19 februari 2013

Veckans grej var ju att se Bressons bilder från Velodromen. Vilken kick, konstigt att inte fler gick igång på det. När jag vandrade omkring idag längs gatorna så slog det mig att alla bilder man ser i ett skyltfönster, eller som riktas utåt mot betraktaren, är ofta hyperhysteriska av glädje. Det är så glatt och säljande så man ruttnar inombords. Hur ofta ser man en bild som är lugn, innehåller en slags vila, ett ickesäljande argument?

Inte ofta. Det är därför konsten och dokumentärerna är så viktiga. Det är de som tar ner oss på jorden och hjälper oss med de sanna drömmarna. Såg Searching för the Sugarman. Bra film, synd att den bara är halvsann, eller rättare sagt, att en del glömts bort, men jag gillade att han verkade vara en sådan fin farsa till sina döttrar. Och att han betytt så mycket för många i Sydafrika.

Bilden är en gata som ligger under jord numera. Diket är överbyggt och där står det en massa skitfula hus numera.