Från min generation.

Det känns som Afghanistan. Jävla SJ. Min älskling ska åka på sitt första möte på skrivarkursen. Efter typ en timmes resa med SJ är det lokfel. Detta förbannade skitbolag. Senast jag åkte nattåg skakade och dunkade vagnarna som aldrig förr. Jag har åkt det tåget MÅNGA gånger och kan fan känna skillnaden på gamla totalt utslitna vagnar och ngt annat. SJ-KATASTROF.

Sedan får man väl ge Victoria cred för gaygalan. Fint att hon dök upp o lyste lite grann.

Annars, jag vet inte jag? Idag ska vi köra igen, men jag börjar allt mer känna mig som Sture Dahlström, en människa som har en kär publik men som aldrig får komma in i värmen. Jag älskade verkligen Sture D, vilken ofattbar skön typ och hur fint skrev han inte. Jag känner själv att jag snart måste samla ihop allt mitt material och göra ngt av det. Men när, till hösten kanske? Till hösten kanske jag också ska sätta ihop en ny utställning med mina nya bilder. Jess, så får det bli.

Det är konstigt med skidåkningen. Det tar liksom aldrig slut, varje dag är en ny satsning och eftersom jag är så dålig skidåkare så finns det så otroligt mycket mer att lära varje dag. Carving, offpist, storslalom, hela tiden nya satsningar,,,konstigt nog, på tal om kameror, så trivs jag bäst på mina 7 år gamla Ross Z9, allt handlar om att ha grym slipning. Finns det bett, finns det hopp.

Jag kör nu med en Panasonic GF1, men objektivet, en zoom som sitter på, är bra, men håller inte alls samma klass som pannkakan på 20 mm. Intressant att se, faktiskt.