fredag 8 februari 2013

Börjar jag bli naturfotograf? Inte riktigt väl? Jag använder mina naturbilder som känslomässiga förtecken till de texter jag skriver, försöker koppla ihop dem med de tankar jag har inom mig om livet, kärleken, staden, framtiden.

Just nu funderar jag mycket på hur det har blivit för kvinnorna i vår tid. Om man läser många inlägg och hur små kvinnor, medelstora kvinnor och vuxna kvinnor blir behandlade så känner jag sådan trötthet över tillståndet att jag knappt kan förklara hur less jag är. Fortfarande behandlas småtjejerna på ett annat, negativt annat sätt på dagis, sedan fullständigt tjatas de sönder i tonåren av alla krav de ska passa in på och sedan som vuxna får de fortfarande sämre löner, våldtas, jävlas med i all oändlighet.

Det är något strukturfel. Det jag ogillar mest är det fysiska våldet, som ligger bakom kvädningsorden. De flesta brudar jag känner är väldigt rädda av sig, Varför har de blivit sådana? Det måste ju finnas en anledning? Fysiskt våld så klart, eller känslan av fysiskt våld.

Ta bara den här grejen att de kan inte klä sig som de vill, då har alltid någon nöt en åsikt, typ, du är en hora. Jag menar att man kan tycka en brud, eller en man, ser ut som en jävla tönt, men man håller käften om det. Man ger sig inte rätten att kalla någon för något beroende på hur de klär sig eller vilken färg de har på skinnet eller vilket kön de har.

Ja, inte blev jag mer hoppfull då LOs medlemmar till 16 procent skulle kunna rösta på SD. Lite trött blir man alltid och allt skylls på arbetslösheten. Okej, arbetslös, men har folk inte fått någon bildning, har de inte förmåga att tänka själva, har de bara gått i ledband hela livet.

Ja, trött kan man bli. Min dotter ringer mig ibland då hon ska gå hem från jobbet sent. Då ska hon gå genom en mörk park. Då ringer hon till mig, 80 mil bort. Det ger henne trygghet, chimär trygghet. Hon är rädd. Varför då?