Livet har så många olika skeenden. Jag kör tvättstugan, min son har dängfeber i Filipinerna, min dotter repar med bandet mellan jobbet på hemtjänsten, franskan, grekiskan, ryskan och alla andra språk hon studerar.
Jag studerar kartan över Vuelta Espana 2013, Andalusien, Norra Spanien, mycket berg, ser den röda Ferrarin, en madrass i baksätet, cykeln på taket, follow the crowd.
Jag läser Salgados intervju, om att han tycker det digitala har förenklat och är mycket bättre för honom. snabbare, lättare i dåligt ljus. Han är pragmatiker, precis som Koudelka. Män som inte har tid att slösa tid på dökött.
Jag ser ju att Salgados bilder inte är lika snygga som på den analoga tiden, lite dödare i det tekniska, men det skiter Salgado i. Han är pragmatiker, vill ha resultat, gå vidare, inte slösa tid.
Läser en annan sajt, svenska fotografer som skryter med att de kört med samma kamera sedan 1960, typ samma tyska sak, som Salgado kört med. Trots det har man på dessa femtio år inte riktigt kommit underfund med om objektivet är bra eller dåligt. Dessa män är sannerligen inte pragmatiker. För mig tar det tio minuter att se om en glugg är dålig eller ej, men jag är ju pragmatiker också.
Ibland tänker jag tanken, att om folk har så svårt att förstå om en kamera eller en glugg är bra, hur är de då det gäller det andra. Typ maten. Jag har käkat köttbullar i femtio år, men tycker jag dom är goda? Eller kaffe, är det gott, egentligen?
Ja, vem vet,,, återgår till Vueltan,,,hmhm, där ser man havet, Andorra, Pyreneeerna, Madrid och avslutet är det tristaste. Den stan är inte min påse,,,,,,
