Joan Didion, The center will not hold, Netflix.
The center will not hold.
Oerhört stark. Den åldrande Didion berättar om sitt liv, de avgörande ögonblicken och i ett ögonblick nämns filmen Panic in Needle park, och jag är tvungen att leta upp fotografen Bill Eppridges reportage i Life, filmen bygger på hans två bildreportage i Life. Ett av de bästa fotoreportage jag sett.
Jag känner mig skakad, av Joan Didions dokumentär och av Panic in Needle park. Och samtidigt väldigt inspirerad.
Jag sitter inne, det är mycket varmt ute. Mycket. Var ner på stan och handlade en stor fläkt. Till lunch åt jag grönsaker, feta och kokt potatis. Jag kommer kanske att bli mager som gammal, men redan som liten grät min mor över hur smal jag var.
Du kommer att dö, sa hon. Du måste äta upp gröten.
Jag blånekade, för hon hade hällt upp mjölk på gröten och på den tiden köptes mjölk i glasflaskor och då man rev av kapsylen så låg det alltid ett lager av grädde högst upp och jag äcklades av den där grädden. När den första Tetrapacken kom, en liten trekant, så kunde jag dricka mjölk igen eftersom den då var pastöriserad och det inte fanns någon grädde som rann ut ur förpackningen.
På morgonen fick jag gå upp och städa efter mina hyresgäster. En sak har jag märkt med de flesta hyresgäster. Man gör fint åt dom, sedan bryr det sig inte om parasollen ramlar ner, eller en stol går sönder. De tror att saker och ting ska resa sig av sig självt. Det är något med hyressituationen. Det som faller, det faller.
Vi väntar på en heatwave, en riktig värmebölja. Jag klarar mig trots att ACn av, fläktar kommer man långt med.
Reportaget i Needle Park är något att fundera på. Så rakt på sak, så klart, i dessa tider då mörker och diffust är grejen, då så många vill mörka ner och låta saker och ting försvinna. En trend, kanske en meningslös sådan.
Ed van der Elskens nattbilder från Paris är så tydliga, så berättande. Han har tagit de bästa, mest sensuella bilder jag sett. Han är också själv med i bilderna. Det gillar jag mycket.
Joan Didions texter, hennes böcker, livsödet, är hårda saker. Hon var skarpsynt och slickade inga äschlen. Hon skrev vad hon såg och hade egentligen bara en skrivande förebild. Hemingway och det säger en del.
På slutet av filmen resonerar hon om döden, om oförmågan och rädslan att skydda det som blir kvar. Hon hade inget kvar, som hon så krasst uttryckte. Hon behövde inte skydda någon. Hon blev 87 år.
Kommentarer
Skicka en kommentar