Den vandrande själen

 Marocko, vinter, kallt.

Jag har vandrat hela livet. Om jag skulle beskriva det viktigaste i mitt liv så är det något jag inte får tag på.

Ibland, på nätterna, kan jag rita upp det. Men , då jag vaknar saknas det alltid några streck. Det handlar dock om tillstånd, Att ingå eller sätta sig i ett tillstånd och det tillståndet är väldigt avvaktande. 

Det kommer alltid, varje dag, en varning, ett larm att nu är det på G.  Då gäller det att vara med.

Den här bilden, precis som många andra bilder, är bara toppen på ett isberg. Hela veckan kan ha varit dålig men jag söker i mina bilder det här tillståndet som väcker drömmarna.

Vanliga människor är inte intressant men det kan finnas något där som är intressant, som lockar. Oftast lockas man ju av något helt annat än det vanliga.

Jag läste Lundell igen, en av hans Vardagar,,mycket skräp men många passager är jävligt roliga. Han har alltid haft en bra humor och han har verkligen en blick för vad som pågår. Han lägger inte många band på sig och det är underbart. Men ändå, hans bästa böcker är de tidiga, de var också roliga och allvarliga och kärleksfulla på riktigt.

Kollar på Tina Turner, vilket ös, vilket himmelskt ös och jag kollar in musikerna. Spelar de inte med Joe Cocker, spelar de med Tina Turner, eller så med någon annan superstjärna. Vilket psyke de där monstermusikerna måste ha. Dessa eviga turnéer, äta på krog eller hotell hela tiden. Måste kosta på enormt.

Jag är inne på tillståndet, gled ur det, så nu blir det inget mer. Får återkomma i morgon.