I gryningen kom blekheten på besök...

 I love them all

Jag skulle vilja skriva något om vätan, om känslan av att smeka vätan, men jag gör inte det för vi befinner oss helt klart i fel årtionde.

Det kommer att ändras. De närmaste fem åren kommer kanske att vara som Berlinmurens fall. Allt faller och nytt stiger upp ur askan. Något vackert. Då ska jag återigen skriva om vätan. 

Om jag lever.

Det finns alltid en passus. 

Varje dag passerar jag Södermannagatan 54. Vår lya, vi var tre stycken. Det slutade med att jag reste till Indien, sedan fick jag sova på en trasmatta. Min plats var  upptagen av en amerikan. Efter det försvann jag återigen Söderut.

Vi sitter på fiket som dinosaurier, vi är ett slags överlevare. Det vissa inte förstår är att det är vi som är vinnarna. Inte de stackarna som flänger fram och tillbaka i tillvaron för att gneta ihop till pensionen eller ett kryss till i karriären. Om fem år, så faller Berlinmuren. Då är gnetandet meningslöst. Då är gnetandet efter tomhet lika meningsfyllt som att kyssa en träspade i Grekland och få covid.

Tro mig. Jag har alltid rätt.

I love them all. Alla möten, alla dofter, alla snack. 

Jag känner igen allt från början och mitten av femtiotalet, fram till sent sextiotal, då Jimi Hendrix äntrade Woodstock, då allt föll i bitar och pusslet blev ett annat.

Det sägs att ungdomarna röstar höger. Ja, hur ska de kunna göra något annat då de inte lever, då de tror på de enkla lösningarna, men inte insett den enklaste: Den kollektiva gemenskapen.

Jag glider som i en oljad tunnel, utan motstånd, men varje dag är och blir allt kortare. Det mörknar vid horisonten, men jag välkomnar det. Att hänga kvar vid det nuvarande, det vi känner till, är meningslöst. Det är som att gå en boxningsmatch, där du vet att du blir knockad i sista ronden. Du är redan uträknad men lever på hoppet.

Det finns något annat, där hoppet är utan slut, även  om alla hopp försvinner, men det här hoppet är för dig och mig och det ska vi glida på.

Jag öppnar en ask med bilder. De doftar, vintage, papper, riktigt fotopapper, minns varenda sekund av varje bild, hur gardinen svängde, hur kranen läckte, hur hårt golvet var, hur lycklig jag kände mig, hur oändligt hoppfull jag var.

Sedan svängde det, och sedan svängde det igen. Jag kom tillbaka, de gamla bilderna med sina dofter, sina stillsamma minnen tar mig över en mur, fram till en annan och jag klättrar långsamt över den också,,,,,