Om Sartre...

Det är 25 grader ute. Radion surrar i bakgrunden. Vindruvorna börjar smaka ljuvligt. Jag undrar var katten är?

Tar en bild på gardinen. Christer S tog ofta bilder på gardiner, i Fox, i Höganäs. Jag härmar, imiterar. Alla härmar vi. Hur får man idéer? Jo, genom att se och lyssna, göra efter. Inga idéer kommer från himlen. Jo kanske, om man stirrar ordentligt på den? Så har människan gjort i alla tider. Jag är bara en i raden av stirrare.

Om någon frågar mig vad jag tycker är viktigast i livet så svarar jag så här.

Att vara frisk. Sartre tyckte något annat,men han satt ju mest på äschlet och skrev.

Solen och känslan av att sätta en penna mot ett papper. 

Kärleken, att kyssa en partner, känna dennes värme. Kärleken, som det kallas. 

Det konstiga med kärleken är att det inte är det svåraste i livet. Det svåraste är att leva ett ett personligt sant liv. Att leva sin dröm. I kärlek är man oftast två eller fler som drar åt samma håll. Man har en platå man står på. Man arbetar tillsammans.

I sitt personliga liv, är man ensam om allt. Man måste ta besluten själv, man måste känna otryggheten själv. Det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv, eftersom det innebär eviga förluster, upplevelsen av att man ljuger för sig själv. 

Det kan också vara så att man inte har kraften och begåvningen för att leva det liv man vill leva. En smärtsam upplevelse kanske? Eller för att inte tala om det saknade modet?

Men, vikten av att pröva är viktig. Varje steg innebär något.

Det regnade hårt igår och i natt. På Santorini gav sig jorden iväg, i Aten svämmade gatorna över, på Kreta försökte några locals spöa tyska turister för att de var tyskar. De har inte glömt kriget och de har inte glömt den tyska förnedringen i den grekiska krisen, som till stor del var självförvållad. Sånt talar man tyst om, precis som man gick från att se sig som bäst i Europa då det gällde coviden. Den existerade liksom inte. Nu är Grekland sämst i Europa och då sägs ingenting.

Och ändå, detta galna folk måste älskas.

Min kropp är som en en ost på en solig sten. Jag smälter långsamt, rinner ut, blir allt godare. Jag ser hur vindruvorna faller mot stengården i den svaga vinden. Jag sätter pennan mot papperet. Jag är här, nu, i solen. Strömmen går igen, igen och igen. Går in och tar fram gaständaren, sätter på kaffe på det lilla portabla gasköket. Strax fräser det till. Det är klart, doften sprider sig genom lyan och katten kommer in och kräver skinka.