Why, Varför....

Istanbul. Jag får ibland frågan varför jag blev fotograf? Pappa hade en kamera som lockade mig men det var inte bilderna eller tanken på att ta bilder som var grejen. Det var äventyret. Det som Hemingway och andra författare levde och berättade om. Jag var framför allt inspirerad av litteratur, musik och sport. Jag växte upp en en miljö som var galet sportorienterad. Många av mina kompisar blev mycket duktiga idrottsmän. Jag blev hyfsad men jag till skillnad från de flesta av dom läste jag böcker, massor med böcker. Konstigt nog tänkte jag aldrig tanken att jag skulle skriva, men den där kameran, den där känslan att jag kunde fotografera äventyret satte igång mig.

Det är väldigt få fotografer som inspirerar mig. Nästan inga alls, en av de få, som inspirerat mitt liv mest är Strömholm. Hans sätt att leva, inte göra jobb, bo på flera olika platser, se bilderna som en slags konst, har varit viktigt för mig. Anders Petersen, har också inspirerat mig och andra med sin oändliga produktion. Givetvis Bresson och Koudelka,  men Bresson var för rik och jag kunde aldrig anamma hans livstil. Koudelka levde för hårt, samma där. Jag är en arbetarkille med en slags arbetarmoral. Det måste vara lite ordning på torpet. 

Strömholm och amerikanen Danny Lyon är nog de två som inspirerat mig mest, just pga av deras sätt att leva. För mig har levnadssättet varit minst lika viktigt som bilderna. En konstnär som inspirerat är Man Ray och kvinnan i Santa Fe, Georgia O´Keeffe. Bland författarna var det Henry Miller, Hemingway och några till som drog mig till kulturen. Men, som jag sa, livsstilen var så viktig. Jag ville leva ett liv och jag ville leva det på mitt eget sätt. 

Spanien blev mitt första andra hemland. Det var helt och hållet Hemingways förtjänst. Ingen har skrivit så spännande om Spanien. Jag bodde på billiga hotell, hade en gammal Volvo, var mycket, mycket ensam men det var som om det skulle vara så. Jag var på en utvecklingsresa. Jag skrev mycket, framför allt brev, kanske tio, femton i veckan som jag skickade till vänner. Jag fick nästan aldrig ett svar.

Berlinmurens fall 1999. Jag hade försökt bo i Berlin ett tag 1983, men det gick dåligt. Fick aldrig någon ordning på stan. Jag insåg efter ett tag att jag är medelhavsmänniska. Att jag behöver värmen och hela allt med maten, siestan, fiestorna. Jag är också en vintermänniska. Därför älskar jag kyla och snö och därför kom jag att åka skidor femton år på mer eller mindre heltid på vintrarna. Levde på att plåta skidåkning.

Sifnos. Grekland blev sedan mitt andra hemland efter att jag misslyckats med Frankrike, Spanien och Berlin. I Grekland fann jag det här jag saknat i de andra länderna, en slags enkelhet. Det fanns också i Barcelona och Baskien, men allt mer i Grekland. Naxos kom att bli stället där jag kände att jag kunde ordna med två boenden, ett i Sverige och ett i Grekland.

Istanbul. Jag gjorde en hel del jobb, utlandsresor som frilans. Jag hade i perioder journalister jag arbetade med och här med Tina Messing. Alla skrev som Gudar, kanske framför allt Tina. Men, det var också under de här resorna jag kom på att jag kunde ju själv utveckla mitt skrivande, som var ganska privat orienterat, men ändå med sinnena utåt. Ungefär som fotografi, du plåtar det du vill fotografera, du väljer själv och du publicerar själv.

Jerusalem. Ett av alla jobb jag gjorde på fältet. På den tiden reste jag med en journalist som heter Stefan Lundström, är förläggare idag. Underbar kille. Vi reste och arbetade ihop i sju år. Det var vackra år och när han slutade resa för att bilda familj började jag skriva själv på allvar.

Folk frågar mig om teknik. Jag har alltid hållit det enkelt. En kamera, ett objektiv. På sjuttio till 2006, körde jag med Leica M, och 35 mm, till 90 procent. Numera en mobil, för mig handlar fotografi om avståndet och blicken. Inga krångligheter, bilden ska finnas i blicken eller känslan och för det krävs ingen krånglig utrustning.