Armar...

 

Branta trappor.

Scarabeons ljus följer kurvorna. Jag är på väg ner till stan, blir omkörd av en tuff grekiska på motorcykel. Jag bär lätt packning. Vad tar en man med sig från bergen till havet. En flaska Metaxa i ena fickan, en tandborste i andra. Det är verktygen för en drömmare, en skapare bland molnen. Den stora blå, Blue Star Paros, står i hamn. Min vän skulptören, med de överjävligt vackra armarna, skapade av fyrtio års hamrande i marmor, ler mot mig, ger mig nyckeln till boningen hundra meter över havet.

Hans guldtand glimmar. Det är tidig morgon. Jag säger som Hemingway. Beskriv, bara beskriv. Det är som fotografi. Bilden skapas inte i kameran. Den finns i huvudet. Beskriv, beskriv. 

Jag går de bekanta, branta, trapporna. När barnen var små hade vi race uppför. 184 trappsteg. När jag en dag fick spö av ungarna förstod jag att barndomen var över. Jag är ingen ung man längre, inte heller gammal. 73 år, 55 böcker, runt hundra utställningar. Nu vandrar jag de 184 trappstegen. Det är lätta trappsteg. Strax är jag uppe bland molnen, öppnar fönstren, ser Blue Star lämna hamnen. Vinkar till min vän, skulptören med de magiskt vackra armarna. Han ser mig inte, men vi vet båda att jag står där i fönstret och vinkar.