En stillsam söndagkväll

 Vi tände ljusen till natten. Det var min näst sista natt i stan, sedan Naxos. Min fru var lycklig för att få tända ljusen och se hur båtarna gled fram mellan Årsta och Söder. På natten var det rave. Jag vaknade vid två att pulsen slog så hårt, dunk, dunk och så några snabba slag. Satte mig upp, men pumpen gick sina sedvanliga 59 slag. Det var basen i ravemusiken på andra sidan sundet.

Sedan somnade jag om. På morgonen gick min fru och badade, medan jag läste tidningen. Det känns uppgivet. Är alla lösningar bara våld? Ökat polistryck, kan man dra några slutsatser från USA. Var det inte i Kalifornien de avrättade så mycket folk i fängelserna så de stod på kö. Hur det påverkade de kriminella? Väldigt lite..

Vi får se. Det måste finnas någon väg tillbaka till ett liv där det finns en respekt och en tilltro, både till vara grannar och till samhället. 

Planket gick av stapeln. Det var ganska hett, jag drack två liter vatten och pissade inte på fem timmar. Då vet man att det är varmt. Det känns som värmen i Grekland är enklare att handskas med fastän den är hårdare. Ibland då jag kört scootern i 35 graders värme har jag vänt i första böjen och kört hem igen och lagt mig inne i svalkan.

Planket, det var bra, fint,men jag bär en konstig känsla av att fotografi är på väg att dö ut. De i min ålder som levt genom fotografins storhetstid är nu gamla och de unga verkar inte bry sig om  fotografi som vi gjorde. Jag saknar verkligen de unga, de som brinner för att berätta storyn om sitt och sina polares liv. De lägger sina bilder på Insta,men då är det inget hantverk och ganska sällan en berättelse.

Det är lite sorgligt. Första dagen på Planket blev jag deprimerad av detta faktum, att jag saknade de unga. Dag två gick det bättre, jag själv hade större bilder. Det kanske gjorde något med humöret. Den stora grejen är väl att Strömholm kommer på Nationalmuseum i oktober, stor utställning.

Ja, sedan blev det natt och jag reste till Grekland.