Varför blev det så det blev,,,?

 Jag drömde att jag blev intervjuad på en liten scen, fick frågan hur det kom sig att jag började med att plåta och sedan plåta och skriva.

Jag svarade: Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig varit lycklig, oftast olycklig i mitt liv. Det har egentligen från första sekund handlat om att kämpa. Från det jag föddes i Norrland, Lycksele, den första tiden i en kuvös, 2 kg liten, sedan flytta till Skeppsholmen, ingen pappa, min mor vacker men nervös, med tiden en stadig kund på psyket.

Själv var jag så mager att morsan grät, bad mig dricka mjölken som jag nekade dricka. Jag blev väldigt bra på sport, det var det främste medlet för att klara sig i min arbetarklasstillvaro. Jag var bra på sport, helt enkelt, men jag var ständigt sjuk med problem med öronen, men jag överlevde.

Redan då hade jag i mig det som kom att bli mitt vuxna jag. Jag läste böcker och jag drömde. Jag var en drömmare men också en doer. Jag fick en styvpappa som var snäll och en riktig kämpe. Han höll mamma under armarna, medan jag och brorsan, precis som de flesta barn på den tiden, fick klara oss själva.

Det var först i tjugoårsåldern saker och ting kom ihop sig, crossroads,,,pappa dog, mamma slogs ut och jag åkte som den förste i min släkt till universitetet. Jag lämnade min miljö och min klass bakom mig.

Jag var redan då väldigt olycklig, men det fanns helt enkelt inget val. Hade jag stannat kvar där jag var hade jag gått samma väg som mamma, till psyket.

Jag kom snabbt på att de stunder som gjorde mig lycklig var då jag skrev saker och ting, i det skapande arbetet och i sex, i det sensuella, sexuella mötet. Jag är känd för att vara en väldigt social person, men egentligen är jag en väldigt ensam människa och jag tycker så mycket om ensamheten.

Att vara ensam är min grogrund för arbetet. Att få vara ifred, gå in och ut i sociala sammanhang, och därifrån, till ensamheten, den skapande ensamheten, passar mig perfekt.

Jag tror först då jag släpper på min skapande dynamo, så kommer jag på riktigt att uppskatta det sociala och älska ensamheten mindre.

Jag lärde mig snabbt att ensamhet kräver disciplin och det har jag tagit med mig överallt, min arbetsdag är oftast klar klockan nio på morgonen. Resten av dagen är en slags vila för morgondagens ryck. En tid då det samlas på, men det viktigaste arbetet pågår i en timme på morgonen, i sängen. Alltid i sängen.

Att gå på kafé är viktigt. Jag tycker om det informella, tycker om att vara bidrottningen. Det är ju ingen hemlighet att var jag än kommer så skapar jag en kultur där schyssta polare möts på ett kafé. Smarta, roliga, människor som tillför, kan garva och berätta en historia. Människor som man träffar en timme eller två, sedan är det bra.

Slas är mitt föredöme då det kommer till arbete. Hans fantastiska sätt att på ett kort intensivt sätt berätta, i text och bild. Han söp som fan, men jag har alltid hållit mig ifrån kröken och drogerna, träningen har varit vad jag reglerat psyket med,  Må dåligt, träna mer. En annan sak som förenar mig och andra med Slas är vår bakgrund. Vår kamp för att bli etablerade, samtidigt som vi inte vill bli etablerade i medelklassen. De med samma bakgrund som oss är inte speciellt intresserade, samtidigt som det känns som ett svek att bejaka medelklassens värderingar. Kort sagt så blir man hemlös, helt hemlöst. Det enda hem som finns blir bland de andra som håller på med samma sak, en slags överlevare. Det blir en smal, liten familj, som inte heller har någon säker bas. Denna ensamhet. Och i denna ensamhet ska allt tyckande bäras, alla åsikter och alla krav. 

Nu 2021, snart 2022, så har så många broar rasat. Pandemin har slagit sönder det mesta. Vi, i min ålder, är fortfarande rädda, för mycket folk och man drar sig för att delta. Våra kroppar är också en motståndare, i mina vänners värld och i min värld, är kroppen ett slagfält. Ibland frågar man sig: Hur mycket död och djävelskap kan det finnas i en kropp efter man fyllt sextiofem? Jag tycker ofta det är direkt löjligt då man hör folk smacka om vad de ska göra då de får pension. De vet inte vad de snackar om. De kommer att möta oväntat motstånd, riktigt jävligt mördande motstånd.

Vad är det som hållit mig i form genom åren? Kvinnorna, alla kvinnor jag träffat, givetvis framför allt de kvinnor jag haft en relation med. De har lyst upp mitt liv på alla vis, de har tänt lamporna där längst inne i mitt psyke och de har alla ett eget rum inne i mig. Ett rum som jag alltid gläder mig att öppna och minnas. 

Om jag är lycklig nu? Nej, jag är snarare olyckligare än någonsin. I min värld har allt, sedan 1969, då jag lämnade hemmet, blivit sämre. Först blev det bara bättre och sedan passerade vi peaken och det gick nerför. Idag får man kriga mer än någonsin för att överhuvudtaget stå ut, förstå vad som pågår. Vilket i min värld börjar bli ofattbart. Det känns som jag lever ett liv där jag gör fyra mål i en fotbollsmatch, men vi, laget, förlorar med fem mot fyra.  Sedan kan man ju också säga att som jag har det nu, så bra har jag kanske aldrig haft det. Och det kan vara gott nog. 

Det enda svar jag har på framtiden är att hålla på disciplinen, göra klart jobbet före nio och ta resten av dagen som den kommer.