Vi är alla uttolkare av något...

 Det drar svagt ifrån dörren då jag ligger i ett av våra sovrum. Jag lyssnar på Alison Krauss, vilken röst, bluegrass. Jag tänker på vikten av att tolka tiden. Vi som arbetar med det, vi som försöker tolka tiden, låsa fast tiden en hundradel och spara på dessa hundradelar så de blir oändliga, är ett lyckligt släkte.

Tiden är i ständig rörelse. I början går allt framåt, sedan kommer en tid, då man ser allt bakåt, som om man måste fylla en bunke med allt, sätta på locket och gå vidare. Det är som med alla mina gamla bilder. De är nu förbrukade för mig. Jag skulle vilja någon tog dom, gjorde en bok, utan att krångla med mig. Jag vill se en ny röst bland alla mina tusentals negativ, en ny tolkning. En ny uttolkning.

Det kyler på. Snön fallen på slalomlägdornas lutningar. Det är snart dags för de hårda pjäxorna och de korta, ilskna skidorna. Någon sa en gång att åka skidor är att uttrycka sig. Det stämmer. Jag funderar på att byta korta raceskidor till längre, mjuka, snälla skidor, ett slags accepterande av kroppen. Att man kan åka långsammare och mindre slitsamt.

Med kylan och snön kommer en tystnad, en vila som leder rakt in i själen. Vintern är en vacker tillgång. Jag lever hela tiden i en tanke att jag ska förflytta tystnaden till bild, en tyngd som är lätt som bomull men bedövar som en morfintablett.

Min fotografi har allt mer gått från kraftfullhet till accepterande, den följer min livscykel. Jag inser också att det är inte mängden, utan de få bilderna, de som bygger på poesin, som gör det längsta intrycket. Det är kanske dags att lyfta upp det dokumentära till en slags svartvitt måleri, men det ska vara få målningar. 

Inget behöver skrikas ut. Strömholm hade en gång i tiden en utställning i Gamla stan, ett källarvalv, Galleri Obscura,det var en gång, två små rum, bilderna var inte större än 24/30 cm, många 18/24. En sanslös utställning. Hans bästa. Imogen Cunningham hade en på Kulturhuset, räknade till typ 90 bilder, knappt någon större än 30/40, fantastisk utställning. Allt i harmoni. Den bästa utställningslokal jag sett i modern tid var tarmen på Moderna museet. Ständigt nya bilder och dessutom helt opretto.

Man kan säga att fotografi blev något annat då formaten skruvades upp. Jag upplever det som en flyktväg och en eftergift till kapitalismen. Man ska fylla stora salar, stora salar som bara de med en massa jävla pengar kan finansiera. Och då krävs fotograferna på stora bilder annars blir det tomt, ekande. 

Varje ögonblick har sin tid, varje ögonblick kan sträckas ut i evigheter. Varför tittar man länge på en bild, läser samma bok flera gånger eller lyssnar på samma låt i trettio dagar. Jo, för att något väcktes till liv och det måsta få ta sin tid att vecklas ut. Tänk en blomma som öppnar sig, i slow motion. Tid är en faktor att behandla. När hundradelar blir en evighet, när en evighet vandrar genom generationer. Det är det som är lyckan med att vara en av dessa människor som stannar tiden och låter den formeras till en signal i atmosfären.