Den mjuka gången....

 Jag var och tog influensasprutan på kvällen. En massa gamla söderbor, sneseglare av alla sorter. Helt underbart, de gamla söderborna är något annat än dagens. De har verkligen käften med sig. Det är en gåva att få hänga i en korridor med dom och vänta på en influensaspruta. Jag har slutat gå på ställena där Macfolket hänger, utan går på mer vanliga hak, med riktiga södermänniskor. De haken har svensk husmanskost, inga konstigheter men fantastisk stämning och de flesta ligger längs Folkungagatan, Götgatan, Hornsgatan. De är ställen med upplevelse.

När jag gick hem kom jag ikapp en kvinna som gick lite lojt framför mig och jag förstod plötsligt vad saken handlade om. Hon utstrålade LEDIG, jag har gjort mitt idag, jag är ledig från allt.

Sådan vacker syn, för när jag började analysera känslan så insåg jag att nästan alla jag känner i den här stan jagar fram som galningar. De går som illrar, de har alltid något som väntar, de kan aldrig koppla av och för att koppla av köper de svindyra resor,  konsumerar som galningar och tar svinhöga lån.

Plötsligt vällde en grym besvikelse över mig. Att det blivit så här. Jag började fundera på hur jag skulle vilja leva. Om jag bodde ensam så skulle jag vilja gå ut på krogen fem dagar i veckan, dricka en öl, snacka med folk. Jag älskar ensamhet men människan är gjord för umgänge. 

Jag konstaterade att det är omöjligt. I den här stan kostar det uppåt 400 kr att äta en middag och dricka två glas vin. Det är omänskligt.

En lunch ute kostar uppåt 120 kr för en vanlig husmanskostlunch. Det är galenskap, men det går att acceptera, men inte priserna för en middag ute.

Så vi springer och konsumerar och hoppas på pensionen eller semestern. Jag kan se på unga människor i trettioårsåldern. De har någonstans redan gett upp arbetslivet. Det är för värdelöst, för trist och för enkelriktat. Jobba, sova, ha semester. Ingen går på det längre. 

Vi kräver ett liv, 

Folk tror att pensionen är räddningen. Dom vet inte vad de snackar om. Pensionen är döden, helt enkelt för att folk inte kan överleva på den. Varenda korvöre ska kollas. Dessutom ökar klassklyftorna. Jag känner folk som tjänar typ 60, 70 000 kr i månaden som lånar flera mille, bara för att konsumera. Och det kan man göra för att deras lägenheter gått upp i värde flera millioner. De är säkrade genom lyan. Kan klassamhället bli tydligare.

Jag tänker fortfarande på kvinnan, den sensuella, lugna gången. Känslan av tid och nöje, känslan av ickespringa. Jag känner en enorm besvikelse i Stockholm. Det går inte att komma förbi att alla tåg har passerat och de som kommer går fortare än någonsin, få hinner stiga på men alla jagar efter för att vid nästa station hinna kliva på, men tåget ökar hela tiden takten. Och ingen gör något radikalt, utan alla fortsätter och ökar takten och alla springer ännu mer.

Jag hamnade på Medis, covidvaccin. En liten mobil Mercabuss, folk i kö i timmar för att få ett vaccin, stående utomhus. Vi lever i ett av världens rikaste länder och vi står i kö i kyla utomhus i timmar för att få ett vaccin. Det är fan ofattbart. Rena bananrepubliken. Fixa en lokal för helvete, öppna Eriksdalshallen några andra lokaler i stan, ge oss nummerlappar och skapa en slags värdighet.