En titel och ett omslag,,,sa hon

 Det finns en titel och ett omslag, säger en av mina mentorsadepter. Det låter bra. Jag bad henne välja ut 50 bilder, stoppa dom i ett Blurbdokument och börja jobba på en bok.

Det är så det är: då det blir på allvar blir det svårt. Det är ingen konst att drälla en bild på fejan var och varannan dag, det leder inte heller till någonting och dessutom är det fel sätt att jobba. Man börjar i fel ända.

Först samlar man ihop de femtio bilder man tror är något, sedan bearbetar man den gruppen till det blir som ett välbakat bröd, sedan layoutar man det hela, så det blir en slutprodukt. Efter det börjar man sprida bilderna på nätet. Inte före.

Så länge man dräller med bilderna utan att ha bearbetat och känt igenom dom, så har dom inte sin rätta form, mognad och elegans. De är som ett obakat, ojäst bröd.

Allt har sin tid. Det är söndag och jag är på ett satans humör. Sitter o Ringen, dricker en stor kopp kaffe och en idiot ringer, jag blir så förbannat irriterad så jag spiller allt kaffe över byxorna och får gå hem som en påpissad tonåring eller gubbe som glömt blöjorna. Sedan regnar det dessutom och Kebabbaren hade stängt.

Allt i ett. 

Ser den där serien om Palmemordet. Si så där, tycker jag nog.Läser en deckare på min läsplatta, men vad fan, jag läser ju den lika bra på min mobil. Meningslöst att köpa en läsplatta.

Teknik, teknik.

Hur man än vrider och vänder på det elektroniska så blir man alienerad. Man känner sig elektrifierad, torr, tom och tråkig.

Märkligt.

Funderar på Lundell. Borde han inte komma med en bok snart?

Snackade med polarn i Norrköping, inte han som tagit en av bilderna ovan, IcaUlf, mannen som återvände från Portugal för att böja jobba på ICA i Norrköping, utan en annan polare. Hon tar vackra bilder, jag tror på att ta vackra bilder. Svårare än så är det inte.

Läste Hanna Hellquists krönika i DN om ett party på Stureplan. Jag känner en viss trötthet. Det är ungefär samma trötthet som jag kände en gång då en ung brud sa att Blondinbella var hennes idol. Sådana uttalanden går inte att kommentera. Man är svarslös, det är liksom förbi alla möjligheter av förvillning.

Jag tänker på reklammarknaden? Hur kan det fortgå? Denna marknad där 98 procent är sådant som vi inte ens vill se och ändå är det där pengarna finns. Jag tänker på Vouge, modetidningen de gjorde en gång i tiden, tjock som en tegelsten, med massor av fantastisk fotografi och vackra kläder, allt var vackert, men för fan, det var ju kvalitet på alla plan. Reklam idag är ju något som närmast kommer det imbecilla läget. Och jag säger det igen. Det är där pengarna finns.

Dom här jävla sparkcyklarna. På tre dagar har jag blivit påkörd en gång, sett en olycka ske precis framför mig och sett hundra jävla sparkcyklar ligga överallt. Funderar på att skaffa en hammare och slå sönder varenda jävla cykel jag ser. Ett hugg och sedan får de reparera skiten.Om och om igen.

Det rullar, det rullar. Vi sitter på fik, vi sitter där vi sitter. Varje gång jag kommer till Sverige känner jag samma sak. Hur kan 99 procent av landet inte ha fungerande fik? Varför sitter inte folk på fik? Min fru är mycket för analyser. Hon menar att jag växte ju upp i en norrländsk storfamilj på Skeppsholmen. Mamma, morfar, mormor, hennes syrra och två brorsor bodde i en lya på Skeppis, kvinnorna skötte det enorma köket där idag ett bokförlag gör böcker. Jag växte upp i ett kök med svart spis och det var min familj. Det är därför jag vill leva i en familj som är på fik, som sitter på fik och som arbetar på fik, typ Sartre och co. Varför ska vi ha så stora lägenheter? Om vi arbetade och satt och levde på fik och krogar behövde lyan bara vara en alkov med en säng. Mitt ideal alltså.

Det här med familj, sk vanlig klassisk familj, runt ett köksbord i en tvåa i Bagarmossen skapar ångest i min förtvivlade hjärna.

JA, det var analysen. 

Nog om det. Nu blir det något annat.