Rolling back home to the big little city

 Jag är på väg till Stockholm. Polarn ringde från en annan grekisk liten stad och tyckte det var segt. Det slog mig då tydligt hur stor skillnad det är på att vara frilans, resa någonstans på ett eget påhittat uppdrag, i jämförelse med att ha semester eller att resa iväg på ett tidningsjobb. De två sista lägena är klara, det finns klara mål. Man ska ha semester, med allt vad det innebär, det ska vara så kravlöst som möjligt. 

Att åka på tidningsjobb är en tidsbestämd resa, med ett bestämt mål, pengar och tid uppsatt.

Att åka som frilans är som att fiska i dyigt vatten. Vad ska du göra? Vem vill du träffa? Överallt är man ute på hal is om man inte kan knyta ett sammanhang till sig. Oftast blir man otroligt ensam och det är den känslan de flesta som vill frilansa inte klarar av, att vara utanför alla sammanhang och försöka lirka sig in i ett sammanhang där man kanske inte hör hemma.

En svår och oförståelig grej för den som har ett jobb.

Cadillacen, T, den unge Tvivlaren och Alex, alla påminner mig om samma sak. En känsla av vänskap. Hur många unga vänner har jag inte fått genom åren. Jag tycker om de unga, de som tvivlar och tror, och mellan snacken kan man åka Cadillac.

Stockholms olika ansikten. Jag älskar det dåliga, kalla ansiktet. Vintern. Jag har gjort två små böcker.Jag gör bara små böcker numera. Jag tror inte på konstbegreppet längre. Sälja bilder, det bästa är att numrera dom, ha en sk upplaga. Jag kommer aldrig att skaffa mig en sk upplaga. Det är ju extremt töntigt. Är det dit konsten har vandrat, från att försöka säga ngt, till att bli ngt begränsat för de med pengar så de kan köpa en sk upplaga. Aldrig. Jag säger som Kertesz: Jag älskade det här, jag älskade att hålla på, sedan kom det någon som ville jag skulle göra något. Då började försäljningen. 

Kan man sälja bilder på de kvinnor eller vänner man älskat? Jag håller mig till kvinnorna? Kan man sälja bilder på de kvinnor man älskat eller älskar? Svår fråga: Jag har nekat många att köpa mina kvinnobilder. Jag har inte gillat deras blickar. Jag har inte gillat deras uppsåt med bilden. Det är bara en känsla.

Det är kanske vinter då jag kommer. Vi tar det som det kommer. Jag har ett badkar. En sak vet jag, att jag kommer att sakna Slussen, sakna kaféet, sakna korven på torget, sakna att gå i trapporna. Men, som jag sa, vi tar det då jag kommer,,,