Den våldtagna tiden...

David Alan Harvey, läser hans Instainlägg. Han är fenomenal. Det är inget snack om saken: Han blev utkastad från Magnum för att han burit sig illa åt mot kvinnor. Han har fått sitt straff för det. Att bli utslängd och skämmas, från den bästa och finaste bildgruppen i världen, måste kännas knäckande.

Men, det spelar ingen roll. Det han skriver och visar i sina Instainlägg är fenomenalt. Känsligt, djupt, vackert och ytterst berörande.

Han skriver om sin plats på jorden, på strandbanken där de bor i ett trähus vid en strand som kanske försvinner. Han skriver om cyklingen eller promenaderna på stranden, hur pandemin vänt allt upp och ner. Hur barerna förändrats. Från att vara något för  locals är hans stränder och barer fyllda med NYmänniskor som rymt pandemin och flyttat in med sina datorer och bilar.

Det är stark läsning och jag känner igen mig från min ö. En galen sommar kom hela världen till Naxos plötsligt. Pandemin krossade de redan vidriga öarna Santorini och Mykonos. Ingen kunde vara där, för mycket covid. De drog till Paros, blev för mycket covid, de kom till Naxos och långsamt steg coviden, men inte till panikläge.

De upptäckte plötsligt Naxos, vilken fantastisk ö. Hit måste vi återvända och de återvände. De kom långt in på hösten och de kommer att komma nästa år. Inget kommer att vara sig likt.

Folk flyttar från Stockholm till landet. När stiger priserna? Det var som Södermanland. Då vi flyttade därifrån steg priserna, galna priser. Nu kommer det att sprida sig igen med höga priser.

Pandemin har krossat oss, inget snack om saken. Det är inte mycket som är sig likt. Ta bara känslan som uppstår då det blir riktigt trångt. Inte som förr, nu är man på vakt, även om man är vaccinerad.

Det finns något sorgligt i David Alan Harveys betraktelser. Han vaknar, han åker ner till havet, han hänger i huset. Han är väl 76 nu, kanske inte är på hugget för att resa så mycket. Eller som han själv säger: Varje runda med cykeln till stranden är en möjlighet till ett äventyr,,,